Rockposters, del 2: En not om terminologi

Den första frågan är hur bloggen ska benämna dessa artefakter? ”Rock posters” och ”gigposters” är någorlunda etablerade uttryck på engelska men anglicism är ett stundtals trubbigt och ofta fantasilöst verktyg. Rockaffischer är i och för sig ett trevligt ord, mest pga. att jag själv uppskattar klangen i ordet ”affisch”. Dock är problemet att många konstnärer och formgivare ofta släpper två upplagor av en affisch – en konsertaffisch och ett konsttryck, dessutom är många av mina favoriter aktiva som filmaffischformgivare. ”Commercial art” brukar Mark Brickey på Hero Design Studio och programledaren på podden Adventures in Design uttrycka det. I engelskråkig litteratur så benämns ofta det som jag kallar ”den moderna konsertaffischen” som ”the poster movement” eller ”the silkscreen movement” – varav det sistnämnda syftar på affischer som trycks genom silkscreentryck. Det är mycket möjligt att bloggen kommer anamma en tydligare terminologi under projektets gång men för tillfälligt nöjer vi oss med konsertaffisch och konsttryck för mer specifika exemplar, och den moderna konsertaffischen som mer generell term.

Rockposters, del 1: Introduktion

dv_andrea_roadburn_series

I maj 2011 så upptäckte jag via en serendipitet affischkonstnären David D’Andrea vars verk fullständigt knockade mig ur stolen. Vid det tillfället så oroade jag mest om det var värdigt att hänga upp affischer med band som jag inte gillar, en fråga som jag för övrigt fortfarande kämpar med. Det jag inte visste var att upptäckten av D’Andreas esoteriska bildvärld var ingången till en fascination för den moderna konsertaffischen, och början på ett stundtals ångestfyllt samlande av affischer och konsttryck.

dv_andrea_roadburn_series

Min introduktion till den moderna konsertaffischen

Att jag till slut skulle hamna här är någorlunda logiskt. Sedan jag som sexåring hittade fram till hårdrocken via Derek Riggs illustrationer så har kombinationen grafik + musik varit närvarande i mitt liv. Som för så många andra har musiken varit en omvälvande kraft i min personliga utveckling och en stadig komponent av min identitet. Den har följt min väg i livet som både en följeslagare och vägvisare, och ibland så undrar jag om musiken skulle haft en sådan kraft över mig om det inte vore för dess visuella aspekter, och övriga element av ”non-musical discourse” för att låna en term från Kahn-Harris.

Nåväl, läsaren får vänligen ursäkta mina sidospår, upptäckten av D’Andrea ledde mig till idogt googlande och ett universum fyllt med elitistiska nätforum, intressegrupper på Facebook och ett konstnärligt och kommersiellt ekosystem som vid första anblicken kretsar kring konsert- och filmaffischer och serigrafiteknik men som efter lite eftertanke kretsar runt genuin kärlek för form, konst samt musik, men kanske ännu mer kring maniskt samlingsbeteende, grupptänkande, och stundtals väldigt fin vänskap och känsla av gemenskap.

Att det finns närmast ingenting skrivit på svenska om mina favorit affischdesigners är förvånande och anmärkningsvärt, men ändock ganska självklart. Det förstnämnda för att den moderna konsertaffischen inte är en jättestor företeelse ens i den anglosaxiska världen– jag vågar mig inte på en uppskattning av vare sig professionella affischkonstnärer eller samlare, men förutom några större namn så är det få affischmakare som kan leva på konsertaffischer och det finns få traditionella, om ens några, institutionella aktörer som stödjer scenen. Som Splatt Gallery sammanfattar saken på Facebook: “Nobody really gives a crap about CONCERT POSTERS except maybe a couple thousand maniacs here on the internet. And even then, their fanaticism centers on just a small handful for artists.” Så om “scenen” är marginaliserad i sitt hemland USA är det inte konstigt att ingen bryr sig i Sverige. Dessutom är engelskan nutidens lingua franca och därmed är det mycket möjligt att samtliga svenskar som har något medvetet intresse för de här konstnärerna och dess uttryck helt enkelt skriver på engelska.

Den här bloggen är dock ett anspråkslöst försök till att sprida lite kärlek till dessa affischer och dess upphovsmän, samt att göra detta på svenska. Om bloggen får lov att vara lite extra pretentiös så känns det viktigt att något om dessa konstnärer skrivs på just svenska – men kanske är det bara ett resultat av att bloggaren knappt skrivit en rad på svenska på vad som känns som åratal, och därmed vill hitta tillbaka till kärleken till sitt språk.

Upplägget för bloggen kommer att se ut ungefär så här – längre och historiska inlägg blandas med kortare nyheter och andra uppdateringar såsom intressanta nysläppta affischer, samt med sporadiska introduktioner till enskilda illustratörer, tryckare, osv.