Artist i blickfånget: Malleus (Italien)

malleus_ii

En av de främsta kreatörerna inom detta marginaliserade konstområde är den italienska konstnärsgruppen Malleus. Denna powertrio bestående av Urlo, Poia and Lu har sedan 2002 karvat ut en egen nisch av illustrerade pappersark med rakelpressad färg. Utmärkande för Malleus är dramatiska bildspråk med kvinnan i fokus och egensinnigt användande av screentrycktekniken, ofta med löjligt tjocka lager av bläck.

Låt oss först och främst börja med Malleus relation till kvinnan. Jag accentuerar ordet för att markera att vi inte riktigt pratar om traditionella tits & ass utan snarare symboler för någonting mer innerligt. Enligt Malleus själva är den kvinnliga formen den ”ursprungliga gudinnan från vilken allt härstammar från”. Vidare menar Malleus att deras ”psykadelika består av deras förmåga att rita och avbilda kvinnan”. ”Psykadelika” och ”livets härkomst”…. få konstnärliga motiv lovar mer sinnesutvidgande praxis, och sinnesutvidgande är Malleus idévärld. Jojo på Jojos poster har uttryckt Malleus relation till kvinnan som en högst dualistisk kraft:

The focus is on the power and beauty of woman, both as a facet and a force of nature. Woman is both the plant and the fruit, in which she simultaneously is the creator and the created. There is the overwhelming feeling of the struggle of good versus evil and creator versus destroyer all fused together in one provoking moment.

Med tanke på den tyngd som uttalandet borgar för är det inte konstigt att Malleus kvinnofigurer inte är passiva eller sekundära utan alltid aktören och bildens huvudfokus. Men delar av charmen med Malleus är just dualiteten i dess bilder, en dualitet, som när vi pratar om manligt och kvinnligt, närmast kräver pretentiösa paralleller. Därför är det inte helt orättvist att beskriva kvinnan i Malleus tappning utifrån Jungianska könsarketyper. För om vi tar Jungs ord ur kontext så fångar vi Malleus ganska bra:


the anima, the animus, and the Self – has both a light and a dark aspect….the anima and animus have dual aspects: They can bring life-giving development and creativeness to the personality, or they can cause petrification and physical death

Bad nasty girls” sammanfattade konstnärstrions enda kvinnliga medlem. Men det är inte hela sanningen. För kvinnan i Malleus konstnärskap är stundtals också en bringare av ljus och liv. Innan vi fortsätter att utforska Malleus värld genom ord, låt oss först njuta av ett axplock av Malleus bästa affischer.

  • Malleus - Jon Spencer Blues Explosion (2005)

 

En av trions kvalitéer är de handgjorda elementen. Malleus skissar både illustration och typografi för hand med blyerts och fyller sedan i med bläck innan designelementen scannas in för färgläggning och färgseparation som skrivs ut och sedan handtrycks genom silkscreentryck. Med andra ord är gruppen en bra representant för Illustratörsskolan inom den moderna konsertaffischen (en skola som skissades på i det här inlägget). Ibland så kompletteras trycket med sprayfärg, handmåleri, och på sistone har trion experimenterat med förgyllningstekniker. Denna omsorg och det kvalitativa hantverket märks verkligen när man tittar på en Malleus-affisch i verkliga livet, och när man låter fingrarna försiktigt vidröra färglagren som ofta är skrovliga av textur.

Sångerskan Amanda Palmer fångade på sätt och vis Malleus attraktionskraft i en nyligen publicerad artikel i The Sydney Morning Herald:

With so much design nowadays lingering in the kitschy patina of the past, it’s really hard to find artists who understand how to fuse the classic and the modern, and these guys manage to hit it out of the park every time. They have this beautifully deft way of creating something that looks timeless and totally contemporary.

Artikelförfattaren reflekterar vidare i paradoxen att Malleus affischkonst samtidigt känns både tidlös och samtida, och landar i att silkscreentryckstekniken är en bidragande orsak:


Part of that timeless look has to do with the fact that Malleus uses silkscreen rather than offset printing. The process takes longer, is more hands-on and more expensive to produce, but the result is that each layer of colour is separate, with ink being squeezed through a screen, so there’s a richer, more textured finish to the artwork and every poster is unique.

 

Den här bloggaren kan bara hålla med.

Styrkan med att vara en trio är att Malleus trots sin motivvärld har en ganska anmärkningsvärd bredd på sina olika bild- och formspråk, som till viss del förändrats genom åren. Trion har experimenterat med allt ifrån serietidningsestetik till Aubrey Beardsleys form av jugendstil och symbolism, till gotiska bildspråk och skräck, religiöst symbolbruk, och tung ornamental jugend. Själva har Malleus refererat till samtida affischkollegor som David D’Andrea och Dan McCarthy, konsertaffischlegendarer som Kozik och Rick Griffin, samtida illustratörer som Vania Zouravliov och en mängd historiska konstnärer som exempelvis Moebius, Schiele och Klimt.

Den sista tiden har deras estetik dominerats av en tunnare keylineskiss och mer rastertexturer vilket enligt mig skapar en känsla av dissonans i deras bilder. Denna stilutveckling skiljer sig från deras f.d. dominerande stil som dominerades av tjockare keylinelinjer och mer ornamentik, och är inte lika populär hos samlarna, vilket innebär att andramarknadspriset på trions senare verk är förhållandevis lågt, och kanske anledningen till att priset på deras äldre affischer också sjunkit under de senaste två åren. Två exempel på trions mer sentida stil kan ses nedan. 

  • Alice In Chains (2014)

Källor:

Dokumentären Such Hawks Such Hounds.

Officiell biografi.

Malleus hos Jojo’s Posters.

Malleus hos Dark City Gallery.

Intervju i Inside the Rock Poster Frame.

Blandade trådar på EB, FB, gigposters.com (RIP).