Rockposters, del 3: En kort historik över den amerikanska konsertaffischen, <1990

Inlägg tre, fyra och fem består av en grovhuggen historieskrivning med en mängd sidospår som för nu ignoreras men som troligen återkommer som egna inlägg.

Den moderna konsertaffischen uppstod inte i och har aldrig existerat i ett vakuum. Genrens rötter kan antas ligga i själva mediets rötter vilket härleds till det sena 1800-talets innovationer inom tryckpressen, framförallt inom litografin. Speciellt fransosen Jules Chéret brukar lyftas fram som innovatören som tekniskt utvecklade litografin och introducerade färgsprakande praxis och bildspråk i de kommersiellt massproducerade affischerna. Vad gäller estetik, formspråk och till viss del bildspråk så är de konstnärliga och ideologiska strömningarna som ledde fram till jugendaffischer och arts and crafts-rörelsen viktiga för konsertaffischens utveckling, och dessa strömningar samt jugend i stort lämnade ett arv, som vi senare ska se, är i allra högsta grad levande än idag. Även iristryck (s.k. split fountains på engelska) var en innovation under det sena 1800-talet som påverkade affischkonsten stort, framförallt i en mer färgrik riktning – en teknik som även används flitigt idag.

Under 1900-talet inkorporerade musikaffischer mycket formspråk från olika propagandistiska strömningar. Bakom järnridån utvecklades affischerna och dess formspråk på ett annorlunda sätt gentemot sina västliga kusiner, och bloggen är knappast tillräckligt beläst på denna utveckling eller ex. skandinavisk affischkonst för att gå djupare in på de områdena, således är fokuset fortsatt på amerikanska konsertaffischer.

Estetiken kring musik och konsertaffischer kan sägas ha revolutionerats ett antal gånger. Långt tillbaka så såg de amerikanska konsertaffischerna ut ungefär som de flesta andra typerna av affischer, exempelvis valaffischer, promotionmaterial för idrottsevenemang och marknadsplatser. Relief via boktryck var den dominerande tryckmetoden i stora delar av USA och gav affischerna en viss estetik som idag kanske bäst benämns som americana. Värt att nämna är att USA:s troligtvis äldsta affischstudio Hatch Show Print, som startades 1879, fortfarande är aktiv och producerar posters på mer eller mindre samma sätt som förr. Denna dominerande stil benämns ofta som ”boxing style posters”. Värt att nämna i förbifarten är att jazzen inte bara förändrade klangkonster utan även estetiken kring konsertaffischer.

GlobeTrio

Tre st. boxing style posters från Globe Poster Company.

Som så mycket annat i populärkulturen så förändrades konsertaffischen radikalt under sextiotalet pga. kontrakulturen på framförallt den amerikanska västkusten. Kontrakulturens affischkonstnärer förvandlade för all framtid affischen genom att frångå etablerade designprinciper för hur promotionmaterial ska se ut. Kevin Moist har beskrivit den psykedeliska kontrakulturen som ”eclectic, visionary, polytheistic, ecstatic, and defiantly devotional”. Samma kan sägas om den psykedeliska postern. En mer handfast beskrivning står gurun Dennis King för:

As for the posters themselves, they were of extreme artistic importance. They were daring and highly experimental in their use of color and in their use of lettering which was considered illegible to all but the initiated. They were the first commercial art form to totally subjugate the advertising content of the poster to the overall focus of the artist’s statement. This had an irrepressible effect on the future of advertising in general and the poster in particular. Their role was to change forever the concept of what a poster could and couldn’t be.

60-talets kontrakultur ledde till en anmärkningsvärd kreativ explosion, vilket förutom designen i sig avspeglar sig på hur många kvalitativa posters som skapades under den korta hippieeran. Enbart Bill Graham och The Family Dog producerade ca 450 posters mellan 1966 and 1971, anmärkningsvärt ofta med lysande resultat.

  • Konsertaffisch av Rick Griffin för Jimi Hendrix.

Trots att det är mestadels affischer från San Francisco med omnejd som brukar representera sextiotalets posterrevolution så får man komma ihåg att kontrakulturen var långt ifrån ett västkustkoncept, exempelvis fanns det ett gäng affischkonstnärer i England, varav exempelvis Martin Sharp och Michael English är väl värda att nämnas, som på liknande sätt som deras amerikanska kollegor uppdaterade affischkonsten genom mer eller mindre fantasieggande typografi, starka färgblock, och användande av ljuva jugendlinjer. Även exempelvis Bob Masse som ofta producerade affischer för Jerry Kruzs psykedeliska klubb The Afterthought i Vancuver, och affischmakare på andra platser i USA var tongivande, exempelvis så är Detroits skräniga rockscen historiskt viktig för både musiken och affischkonsten. Tänker framförallt på Gary Grimshaw (RIP) vars samarbete med band som MC5 och spelställen som Grande Ballroom skapade en högst ikonisk konstskatt, exempelvis dessa tre personliga favoriter:

  • Konsertaffisch för MC5 av Gary Grimshaw.

Trots att sextiotalsaffischerna gick i vissa nya artistiska riktningar så levde fortfarande arvet från historien, exempelvis via formspråk från jugendaffischerna. Bild från den mycket älskvärda hippien Professor Poster:

juged_insp

 

Att formspråket från jugendaffischerna återupptäcktes och användes av de psykedeliska affischkonstnärerna är inte så konstigt. Man kan argumentera att jugend var en revolt mot en alltmer industrialiserad värld och viktoriansk estetik, som till stor del var industrialiserad och maskinell. Därför är det inte konstigt att 60-talets kontrakultur – som också revolterade mot storskalighet, ekonomism och industrialism – tog till vara och byggde vidare på jugendarvet.

Bloggen kommer återse sextiotalets psykedeliska konstskatt, men för tillfälligt räcker det att nämna att hippieposterns storhetstid, eller åtminstone såsom vi förstår den idag, var kort. Den psykedeliska konsertaffischen var tätt sammanvävd med kontrakultuen i stort, och i synnerhet den i jämförelse med andra kontrakulturella ikoner mer apolitiska communerörelsen med säte i Haight-Ashbury-kvarteret i San Franciso. Med apolitisk menas inte opolitisk men det finns en viktig distinktion mellan exempelvis den plakatpolitiska kontrakulturen vid exempelvis Berkeley och just Haight-Ashbury, där den senare bestod av en mer livsbejakande och spirituell kultur än den förras mer akademiskt lagda revoltkultur. I korthet opererade Haight-Ashbury mer som en commune än traditionell proteströrelse; det var en plats och ett sammanhang som fokuserade på en estetisk och spirituell kommunitarism. Därför kan man säga, dock med en närmast överdriven förenkling, att den psykedeliska konsertaffischens guldålder förruttnade i pendang med Haight-Ashbury-kvarteret. Ett exempel på hur den psykedeliska affischen ofta sammankopplas med detta ”community” kommer från redan nämnda Kevin Moist:

It is important to note that these posters were produced within the subculture, designed not by advertising agencies or professional graphic artists, but by members of the community, commissioned by venues and organizations also run from within the community … [t]he concert posters are a particularly self-conscious representation of the community’s philosophies, and they can thus be approached as a form of public discourse that visualized the community’s thinking as it attempted a collective foray into new cultural terrain.

Personligen så finner jag strikt musikaliska artefakter från hippieerans bakfylla nästan mer intressanta än själva hippieeran; ett sammanhang som blivit uppätit och sedermera utkastad av
ett romantiskt skimmer. Tyvärr stämmer det inte med konsertaffischerna. Medan den alternativa rocken och folkrocken blev en angelägenhet för kulturens mittfåra och arenor blev affischhanterverket utspädd och mer intetsägande. Inte heller så försvann 60-talspsydalikan från konsertaffischen eller det större grafiska medvetandet per se, istället så förändrades den och blev mer utspädd och mer intetsägande. Art Chantry brukar kalla denna mainstreamversion av 60-talspsydalikan för ”hallmark psychedelia”. Mer eller mindre horribela exempel kan ses nedan (exempel från Art Chantry).

  • "hallmark psychedelia" eller "fake psych".

På ett sätt smbkan man säga att när rocken förflyttades till mainstream så försvann de ekonomiska strukturerna för att skapa så säregna affischer som under hippieåren (en intressant och ironisk not om kontrakulturens förhållande till ekonomi). Ett mycket tråkigt och representativt exempel är Steve Miller affischen till vänster. Trots att 1970-talets affischer ibland är underskattade (b.la. så fortsatte konsertpromotorn Bill Graham att kommissionera affischer fram till hans död år 1991) så visade det sig att ytterligare en form av konträrkultur behövdes för att väcka konsertaffischen från sin dvala, vilket kom med punken, DIY, och den amerikanska hardcorerörelsen.

Konsertaffischerna för 1980-talets kontrakultur bröt mot tidigare kontrakulturers dito genom att igen revoltera. Borta var exempelvis den psykedeliska typografin och de starka färgblocken från sextiotalet. Även de ekonomiska förutsättningarna och det kommersiella ekosystemet – som trots alla revolutionära tongångar var utgångspunkten för tidigare konsertaffischer (exempelvis så var den psykedeliska konsertaffischen starkt beroende av arrangörer, professionella tryckare, osv.) – var borta. Istället så var punk- och hardcoreaffischer en ren DIY-operation av hemmagjorda flygblad. Om tidigare kontrakulturaffischer försökte att exklusivt tala med likasinnade och ignorera majoritetsbefolkningen, så skrek den senare åt likasinnade och drog långfingret åt majoritetsbefolkningen. I korthet kan man generalisera genom att beskriva hardcoreflygbladet som ett skränigt kornigt svartvit flygblad med stötande bildmaterial. Att flygbladen blev svartvita och ofta korniga berodde på mediet som producerade flygbladen vilket skedde nästan exklusivt via kopieringsmaskiner (ironiskt nog ofta på apparater på den högst kommersiella kopieringsbutikkedjan Kinko’s). En lång rad affischmakare som senare skulle nå ryktbarhet började med dessa flygblad, exempelvis Emek, Lindsey Kuhn och Frank Kozik. Dock så är den okrönte mästaren av den tidens konsertaffisch Raymond Petition, ett axplock kan ses nedan:

  • Black Flag av Raymond Pettibon.

80-talets flygbladskultur hade en kort storhetsperiod, framförallt pga. allt hårdare lagar emot otillåten affischering – lagstiftning som inte riktade sig exklusivt mot konsertaffischer utan även antikrigspropaganda, och som även i enstaka fall användes mot flygblad om bortsprungna hundar och katter. Ett exempel är Seattle där flygbladskulturen dog ut under nästan en natt efter en lokal ordningslag som bötfällde samtliga inblandade (annonsörer, bandet, designers, tryckaren, osv.) med $500 per flygblad, en lag som drogs tillbaka tio år senare efter att lagen utmanats i domstol och förklarats inkonstitutionell.