R.I.P. Gigposters.com

I veckan mottog den moderna konsertaffischen ett hårt slag då hemsidan Gigposters.com släcktes ned. Skaparen Clay Hayes har inte längre möjlighet att upprätthålla sidans tekniska resistens mot bottar och hackerattacker. Sidans uppgång och nedgång sammanfattades av Hayes själv:

GigPosters.com was launched by Clay Hayes in January, 2001 and quickly grew to the Internet’s largest and most popular site dedicated to the art of the gig poster. Showcasing over 160,000 posters from 12,000 designers located around the world, the site succeeded and survived due to the strong community backing throughout the years. Clay published 2 Gig Posters books, appeared in many amazing magazines and newspapers and was featured in multiple documentary movies.
 
During 2015 and 2016, the site took major downturns due to decreased community participation, increased spambots, hacker attacks and overwhelming server attacks. As of June 1, 2016, even with a very powerful and expensive server, the increased negative traffic and attacks have forced the shutdown of the site. The time and costs of the coding changes and server fees necessary to ’fix’ the site make it impossible to continue at this point.

Men Hayes lyckas inte ringa in vilken betydelse som sidan har haft för tusentals människors liv. Mitt Facebook-flöde har varit överbelamrat med personliga anekdoter om hur sidan öppnade upp för affärskontakter, vänskap, sexuella relationer, kreativt utbyte, och framförallt ett sammanhang; att sidan fick folk som inte kände sig hemma någonstans att hitta en plats och en flock. Att sidan försvinner är dessutom ett hårt slag mot efterkommande generationer, framförallt att all information i forumsdelen och i kommentatorsfälten försvinner skapar ett kunskapsmässigt svart hål. Sedan Art of Modern Rock kom ut i början på 00-talet har ingen försökt samla in och sammanfatta de tusentals trådar som konsertaffischens senhistoria består av, information som till stor del funnits inbakad mellan gif:ar, flams och hejarop.

Kozik menar att Gigposters.com är typexemplet på hur Internet ska fungera i de bästa av världar och Chantry kommenterade igår kort att Gigposters.com starkt bidrog till en nytändning av amerikansk illustration. Det är blott två exempel av sidans gigantiska arv.

Själv så föll jag in i konsertaffischens svarta hål genom David D’Andreas Roadburn-affischserie, men Gigposters.com var sidan som expanderade mina vyer, det var där jag hittade merparten av alla mina favoriter, och det var på det kaotiska forumet som jag fick djupa inblickar i de sociala sammanhangen som låg bakom konsertaffischens kreativa explosion på första halvan av 00-talet.

Det kanske mest tragiska är att även Expressobeans.com ser ut att gå i en liknande utveckling; det vi nu ser är att internets skuggsida förstör de ideella sammanhangen och att den gigantiska sociala mediejätten äter upp resterna som samlas i stängda diskussionsgrupper.

Slutligen så stämmer jag in i den unisona hyllningskören – tack för allt Gigposters.com och tack för allt Clay Hayes. Vi är dig evigt tacksam.

jermaine_rogers_gigposters

 

Jermaine Rogers hyllningsbild.

Rockposters, del 5: en kort historik över den amerikanska konsertaffischen, 2000-2015

Om den röda tråden i det föregående inlägget var Frank Kozik så är den röda tråden i den moderna konsertaffischens senare närhistoriska tidsperiod teknik. Som så ofta är fallet i historien är dock mina gränser något flytande, därmed går vi tillbaka till 1990-talet igen. Redan nu ber jag om ursäkt för dispositionen på detta inlägg! Vi kommer börja med några nedslag och avsluta med ett försök till en mer koherent historieskrivning.

Teknikens påverkan på konsertaffischen – några nedslag

I och för sig har teknik alltid förändrat konsertaffischen, exempelvis så var det kopieringsapparaten och s.k. labelmakers som mångt och mycket definierade 80-talets punkflygblad, och Victor Moscosoes stora kunskaper om dåtidens offsetlitografi var en stor anledning till varför hans utflippade, och tekniskt sofistikerade, Neon rose affischserie funkade så bra som den gjorde. Slutligen, på tal om 60-talspsykedeliskan… som Chantry brukar påpeka så hade s.k. split fountains en stor påverkan på psykedelisk konst, inklusive affischkonsten.

1990-talets affischer beskrev jag tidigare som ”en blandning av bild- och formspråk från både psykedelika och punk, samt lyxigt silkscreentryckt i många färger till ett (då)någorlunda billigt pris”. Dock är det svårt att stressa igenom 90-talet utan att nämna ”grunge” – en på många sätt felaktig benämning på 90-talets rockrevolution (eller snarare kulminering på 80-talets alternativrockrörelse), men en elefant i rummet pga. dess kulturella hegemoni. För grungeestetiken och kanske framförallt dess typografi som dominerade på 90-talet lever kvar inte bara i konsertaffischer men i samtidens estetik och grafik i stort. Sharan Shetty skriver i Theawl.com:

Hop on the nostalgia train for a second. Think back to the 90s. To Nirvana, Linklater’s Slacker, and the flannel-clad rebels on the run from the 80s. To skateboards and graffiti and toe rings and VHS tapes. Things were messy then. And type design was messy, too. Words were splayed and chaotic, letters blurred. Textures were thick and heavy. Concert posters looked like someone had splattered paint on paper and then scratched out band names. You may have noticed it, you may not have, but at its peak, this typography style, called grunge, was ubiquitous. Alternative music cds, videogames, and zines—all the aggregate products of a wayward generation—appropriated its unfinished and frenzied aesthetic, and it became the largest, most cohesive movement in recent font design history.

Shetty menar vidare att skaparen av denna typografiska estetik är David Carson, och att grunden för denna typografi är just teknik:

The aesthetic was fueled by raw emotion, but Carson’s tactics were made imitable by technology. The rise of grunge typography coincided with the burgeoning popularity of the Macintosh, which, introduced in 1984, permanently altered the landscape of graphic design and typography. The art of designing by hand—a painful craft of precision and consistency—was no longer the only option. Designers were liberated; the screen and their imagination were the only constraints. In many ways, the modifier “grunge” denotes for typography what it does for music: unfettered, unrestrained, a cry against convention. The experimental typographer is almost always the young typographer, and young typographers in the 90s, armed with new software and ideas, rejected the rule-based fonts of their forebears.

*

Datorn och diverse grafiska designprogram har inte bara påverkat typografin utan mer eller mindre alla aspekter av konsertaffischen. Även dess specifika medium. Trots att genrens primära medium silkscreentryck har en lång och anrik historia så har mediet förändras av digitaliseringen. Dock är det fullt möjligt att från ax till limpa designa och trycka en affisch utan datorer. Ett exempel på detta är designduon Print Mafia, som använder sig av bilder från gamla tidningar går igenom en kopieringsmaskin för diverse effekter och slutligen sätts ihop genom att skära ut varje färgseparation för hand med en skalpell och slutligen tryckas för hand genom silkscreentryck. Även affischmakaren Jay Ryan jobbar på likande helt analoga arbetssätt. Dom flesta använder sig dock av datorn och Adobes programvaror. Exempelvis så ritar många artister analoga bläckteckningar som snyggas upp i datorn, och dom flesta använder sig av Photoshop för att göra färgseparationer som skrivs ut istället för att skissa schabloner på vävmaterial som sedan silkscreentrycks. Att på dessa och andra sätt och vis kombinera analoga och digitala tekniker skapar den mest eftertraktade affischkonsten. Effekten är att affischmakare kan designa mer fritt och särpräglat, och med mycket få gränser. Ett exempel på hur Adobe förbättrar silkscreentryck är denna bild från mästertryckarna Burlesque of North America och visar färgseparationerna för Jacob Bannons Jane Doe konsttryck (en separation för varje färg, i detta fall ett konsttryck med sex färger):

jb_sep

Vi kommer återkomma till hur teknik påverkar själva illustrationskonsten, men det i senare inlägg.

Konsertaffischens digitala ekosystem

Datorer och teknik påverkar inte bara tekniskt affischkonsten utan alla de ekosystem som existerar i symbios med konsertaffischen.

Ett ekosystem som i högsta grad har påverkat konsertaffischkulturen är hemsidan Gigposters.com som lanserades 2001 av Clay Hayes. Sedan starten på sidan har över 10,000 affischmakare laddat upp sina kreationer för allmän beskådan och sidan brukar nämnas som en starkt bidragande anledning till att konsertaffischens kreativa uppsving under 00-talet. Sidan sägs också ha bidragit till den moderna konsertaffischens globala spridning. Gigposters.com största styrka var inte bara att det gav ett utrymme för att visa affischer utan också att dess forumdel skapade ett socialt sammanhang för affischkonstnärer. 2002 klev en viss Frank Kozik in på forumet och ganska snart så drog han igång planer på att samla affischkonstnärer från sidan till fysiska sammankomster där deras värv kunde ställas ut. Detta var starten på Flatstock – ett återkommande festivalarrangemang för affischkonst som i sin tur stärkte sammanhållningen och fick rörelsen att växa, delvis via pressbevakning men också genom att aspirerande affischmakare fick råd av etablerade kollegor och genom att silkscreentryckare kom dit och undervisade i trycktekniker. Exempelvis så har silkscreengurun Andy McDougall återkommit till många Flatstock-event där han inte bara lärt ut den grundläggande tekniken men också gett ut ritningar på hemmabyggda silkscreenbord och andra tekniska lösningar, vilket har hyllats av b.la. podden Adventures in Design som menar att nästan samtliga amerikanska konsertaffishmakare från 00-talet står i stor skuld till McDougall.

Dock som ofta är fallet så har varje guldkant en negativ sida. Medan Gigposters.com var positiv för konsertaffischen genom att affischmakare inspirerade varandra genom utbytte och genom en med tiden större kreativ konkurrens så ledde posterexplosionen i sidans kölvatten till en delvis övermättad marknad där intäkterna för många affischkonstnärer minskade. Detta sammanföll med en trend där turnéaffischer av en och samma affischdesigner byttes till turné-serier med exempelvis tjugo olika affischer (av olika formgivare) för enstaka konserter, vilket innebär att upplagorna och därmed intäkterna per illustration/affisch minskade. Därför har en diskussion under de senaste åren förts om konsertaffischer går att leva på, och kritikerna går så långt som att dess moderna storhetstid är förbi. Vi återkommer säkert till denna fråga längre fram.

Vid sidan av Gigposters.com så är Ebay.com det kanske viktigaste ekosystemet för den moderna konsertaffischen. Som Jermaine Rogers konstaterat så förändrade Ebay hela den ekonomiska situationen för rockaffischer, eftersom det öppnade upp inte bara en nationell utan en internationell marknad. Rogers har också hintat att Ebay förändrade konsertaffischens essens eftersom den växande andrahandsmarknaden för dessa reklamobjekt (vilket affischer i strikt mening brukade existera som) gjorde att färre och färre affischer användes som marknadsföringsmaterial innan konserter utan snarare sparades till efter konserten för att säljas som minnessaker (memorabilia) eller handelsvaror (merchandise).

Diskussionsforumet expressobeans.com som startades 1999 är en annan viktig del av konsertaffischens ekosystem. På sidan kan medlemmarna lägga upp konsttryck, affischer, målningar osv. Verkan registreras med fasta parametrar som förenklar översikt och sökbarhet. Varje verk får dessutom en egen diskussionstråd och fält för sälj- och köpannonser. Vid sidan av konstregistreringen finns det också ett aktivt forum för allting konstrelaterat, men med en stark emfas på populärkultur. Av olika anledningar så har forumet på gigposters.com mer eller mindre dött ut och mycket av diskussionerna har förflyttats till expressobeans.com. En del medlemmar menar dock att forumet var betydligt trevligare förr i tiden. Den här bloggaren kan inte avgöra det men ett faktum är att betydligt fler affischmakare var aktiva medlemmar för några år sedan, och en osund kultur av s.k. flipping blir bara värre och värre på sidan. För samlaren eller historieskrivaren så är dock sidan ovärderlig.

Som så många andra områden så har de s.k. sociala medierna påverkat scenen. B.la. så är bloggar som OMGposters.com, Inside the Rock Poster Frame och 411 Posters viktiga noder för att sprida nya affischer, och på Facebook, Instagram och Pinterest så finns det numera en mängd eldsjälar som sprider nya och spännande konsertaffischer. Slutligen så har mer eller mindre alla konsertaffischmakare egna sociala mediekonton för att nätverka, sälja och sprida material.

Konsertaffischens utveckling 00-15

Det är nästan omöjligt att sammanfatta själva konst- och estetikaspekterna av konsertaffischen under denna period, detta eftersom det helt enkelt inte finns en gemensam nämnare som det fanns i sextiotalspsykadelikan eller Koziks psykadelikapunk från 90-talet. Mark Brickey och Dan MacAdam (som även kallar sig för Crosshair) försökte dock i ett avsnitt av Adventures in Design att sammanfatta trenderna för konsertaffischerna under de senaste 15 åren. Resultatet blev en förenklad men i stort korrekt historieskrivning. MacAdam menar att i början av 00-talet så dominerade rockkonsertaffischens estetiska ideal av motiv med sex, bilar och våld. Men när Gigposters.com slog upp portarna började affischdesigners utmana denna stil och ideal genom att börja publicera mer subtila affischer med stundtals mjukare färger och med alla möjliga typer av motiv, vilket ledde till en generationskonflikt. Brickey menar å andra sidan att nittiotalet och tidiga 00-talet dominerades av en artistgeneration som definierades som illustratören som använde konsertaffischen som en experimentverkstad där de kunde göra vad dem ville och visa alla exakt hur bra de är när dem får fria tyglar. Brickey menar vidare att affischkonsten under illustratörseran definierades av “the spectacular keyline that somebody had painstakingly drawn, inked, scanned in, colored trapped, and then [screen]printed”. Det som Brickey egentligen beskriver är silkscreentryckprocessen där ”keyline” i detta sammanhang är själva konturteckningen/skissen av motivet som kompletteras med färger, texturer, osv. Eftersom silkscreentrycktekniken är så dominerande för den här typen av konsertaffischer så är det dock en bra beskrivning av både arbetsprocessen i helhet och vad som definierar den här typen av affischer. Nedan visas två exempel på en handritad keyline och en färdig konsertaffisch.

  • Keyline-teckning av Zoltron.

Runt mitten på 00-talet så introducerades dock en ny typ konsertaffischmakare som definieras av Adobe-programvaror vilket resulterade i att konsertaffischen började påminna mer om all annan grafisk design och s.k. commercial art. Denna stil dominerade ett tag men illustratören gjorde snart en stor comeback och på 10-talet har dom största namnen och de klarast lysande nya stjärnor alla varit lysande illustratörer (duon exemplifierar genom b.la. namn som Miles Tsang, James Flames, Landland, Zeb Love, och Ken Taylor). Brickey och MacAdam antyder att den grafiska designtrenden ebbade ut för att konsertaffischmakare blev alltmer lata och började släppa mediokra affischer medan illustratörerna ofta anstränger sig betydligt mer och nästan aldrig släpper slarvigt eller suboptimala affischer. Samtidigt så existerar numera både den grafiska designaffischen och illustrationsaffischen sida vid sida och kvaliteten i båda lägren har höjts avsevärt.

Denna historieskrivning är intressant eftersom den på ett hyffsat lättbegripligt sätt definierar och beskriver två skolor inom samtida affischkonst; den grafiska designaffischen som är mer modern i formspråk, typografi, osv. och som definieras av Adobe-programvaror, samt illustratörens konsertaffisch som är mer unik och detaljerad, och definierad av teckningen (”the keyline”).

Så under 2000-talet har egentligen allt varit tillåtet inom konsertaffischbranschen, vilket enligt mig gör det till den mest allsidiga och spännande eran inom genrens historia. Mycket har utlämnats i detta inlägg, men det tänkte jag gottgöra genom att visa en axplock av mina favoriter från de senaste femton åren:

  • Aaron Horkey - Graveyard (2013)

Epilog: konsertaffischen utmanas av filmaffischen

2015 så förs det en diskussion om konsertaffischens storhetstid är förbi, paradoxalt b.la. för att fler får chansen att publicera licensierade affischer. Diskussionen brukar dessutom föras på individnivå, exempelvis när enstaka affischformgivare kastar in handduken (ett bra exempel är diskussionen mellan Mark Brickey och Mike King i AID, avsnitt 165). Det är en viktig diskussion men sällan sätts frågan i perspektiv, och ännu mer sällan så förs frågan vad som har ersatt konsertaffischen?

En stor del av energin och fokusen inom silkscreenkretsar och populärkulturmemorabilia är samtida filmaffischer (s.k. alternative movie posters). En stor del av denna utveckling kan spåras till galleriet Mondo Tees i Austin Texas.

Man kan säga att Mondo posters från början är en avknoppning av biografkedjan Alamo Drafthouse Cinema. Från början så publicerade Mondo bara t-shirts men under slutet på 90-talet/början på 00-talet så expanderade Alamo Drafthouse Cinema kraftigt och företaget började genom Mondo tillverka egna filmaffischer till sina visningar. Storhetstiden för Mondos affischer började dock 2004 då Rob Jones, som tidigare profilerat sig som konsertaffischformgivare, erbjöd VD:n för Alamo Drafthouse att inte bara formge affischer men också att börja som art director för andra designers affischer. Resultatet var en serie med affischer för varje biografstopp, ungefär som hur konsertaffischer annonserar varje spelställe. Jones var framgångsrik och började ge uppdrag till andra etablerade konsertaffischdesigners som Guy Burwell, Aestethic Aparatus, Todd Slater, Decoder Ring Concern, Tyler Stout, Jay Ryan, Stainboy, Jermaine Rogers och Print Mafia att formge affischer för företaget. 2009 anställdes Mitch Putnam – även han en alumni från konsertaffischscenen genom sin blogg OMGposters.com, sin webshop postersandtoys.com samt redaktörsansvarig för ett flertal konsertaffischserier – som ytterligare en art director (lustigt nog pga. rekommendation av konsertaffischmakaren Todd Slater). Kanske är det pga. duon som arvet från den silkscreentryckta konsertaffischen så ofta är påtaglig i Mondos produkter, och det är ganska träffande att flera beskrivit deras affischer som just ”film version of concert posters” eller ”gigposters for movies”. Duon kompletterades 2010 av Justin Ismael som anställdes som creative director. Ismael föreslog att företaget nu skulle expandera ytterligare och helt bortom Alamos visningar, vilket ledde till att företaget började köpa licenser för att designa och sälja affischer för ikoniska filmer som exempelvis Star Wars. Med tiden ökade Mondo antalet affischer från runt 25 per år till ca 250 per år. Idag har nästan samtliga toppnamn inom konsertaffischer antingen arbetat för Mondo eller i varierande grad börjat komplettera sina musikgig med limiterade och silkscreenstryckta filmaffischer.

Todd Slater kommenterade i en intervju hos Evil Tender att Mondo på sätt och vis sparkade konsertaffischen i ändan och att Mondo är anledningen till att konsertaffischen idag är så högkvalitativ:

Eviltender: You’ve been at this for so long, can you pinpoint a moment of transition? Growth? I guess the real question is, when you sit down to work a poster – what is your main goal?

 

Todd Slater: I think the moment of transition corresponded with the rise of Mondo. The screen printed world I existed in went from 3 – 4 color 18 x 24 inch prints to seeing 10 – 12 color 24 x 36 inch prints that were densely illustrated. The work they put out was a game changer for us all and ended up altering the expectations of a gig poster … [t]he prints in our scene all went from being pretty modest in colors and size to suddenly getting really BIG in every way.

Andra menar att energi och fokus har tagits från konsertaffischer till filmposters. B.la. så finns det en mer eller mindre konstant konflikt inom American Poster Institute (API), som numera arrangerar Flatstock, över hur många filmaffischer som konsertaffischformgivare får ställa ut på Flatstockevent – en konflikt som b.la. fått flertalet veteraner som Delicious Design League att sluta med konventen.

*

Slutligen. En sista liten not om teknik och den amerikanska konsertaffischens moderna uttryck. När konsertaffischen blev mer högkvalitativ och lyxigare genom b.la. fler färger så ökade vikten av att anställa skickliga tryckare – speciellt eftersom genren premierar mediet silkscreentryck, vilket är en reproduktionsmetod som på samma gång är enkel att lära sig grundarna i, men samtidigt mycket svår att bemästra. Dock så är tryckaren fortfarande något av en doldis. Därför tar jag tillfället i akt att länka till konsertaffischdesignern Jermaine Rogers fina hyllning till Jim Dooly på Serigraphics Printing in Houston – som tryckte ikoniska affischer av b.la. Coop, Uncle Charlie och Derek Hess på 1990-talet samt en majoritet av Rogers samtliga affischer från 1998-2005. Andra ”viktiga” – i alla fall för min samling av konsertaffischer – silkscreentryckare är Monolith Press i Kalifornien – ansvariga för en stor del av b.la. David D’Andreas och Alan Forbes portfolios – och Burlesque of North America i Minneapolis – en studio som ofta beskrivs som mästertryckare, bl.a. för deras samarbeten med Aaron Horkey, John Dyer Baizley och Jacob Bannon.