Artist i blickfånget: Justin Walsh (USA)

ri_web_new

Dagens konsertaffischmakare under luppen är illustratören, silkscreentryckaren, fotografen och formgivaren Justin Walsh.

Först en liten brasklapp; det finns väldigt lite tillgänglig information om Walsh eller hans affischer. Därför är det svårt att avgöra upplagor, eventuella samarbeten, vem som trycker hans affischer och varifrån hans bildmaterial kommer. Det är troligen så att mystiken är medveten, dessutom är konsertaffischer enbart en hobby så uppmärksamhet är knappast ett mål i sig.

Vi vet dock en del. Utanför affischvärlden så är Walsh en mycket framgångsrik designer och art director med bakgrund på flera prestigefyllda reklambyråer, b.la. har han arbetat med varumärken som Apple, IBM, Coca-Cola, Google, och Förenta Nationerna. Vi vet att han studerade på Carnegie Mellon University innan han flyttade till den amerikanska västkusten där han började göra affischer. Sedan några år tillbaka bor Walsh med familj i NYC där han jobbar som Senior Creative DirectorBBDO Worldwide.

Kanske är det för att Walsh inte försörjer sig på konsertaffischer som är anledningen till hans grafiska utveckling. Stilen under Walsh tidiga affischvärv – den första halvan av 00-talet – står i stark kontrast mot hans nuvarande stil som började runt 2010. Efter att Gigposters.com släcktes ner så finns det tyvärr inget heltäckande arkiv tillgängligt, men 97 affischer finns tillgängliga i kronologisk ordning på Expressobeans.com. Exposén presenterar en grafisk designer som inledelsevis kämpade för att hitta ett uttryck men som efter ett tag landade i en stil som beskrivits som ”[p]ythonesque upending of Victorian formality”. Den mest träffande beskrivningen av Walsh tidiga affischer kommer dock från Art Chantry som i en kommentar på Gigposters.com kritiserade Walsh för ”disconnected academic exploratory style commentary”. Som Chantry konstaterat så spretade hans stil rejält vid den här tiden och det fanns inte mycket mänsklighet i hans tidiga affischer. I stort håller jag med. Walsh blev dock snabbt betydligt bättre och några av hans affischer från hans tidiga era är favoriter som jag ständigt är på jakt efter. 2010 så bytte han dock radikalt spår och ersatte illustrerade och halvillustrerade blickfång med tillhörande typografiexpositioner till en rakare och stramare stil med modernt och ofta monokromt fotografi i blickfånget och ofta med minimal typografi. Som ofta konstaterats påminner hans senare affischer mer om konsttryck än konsertaffischer i traditionell bemärkelse, vilket gör att hans stil inte faller alla i smaken. Att försörjningen finns annorstädes är troligtvis också bakgrunden till hans mystik – han har inte haft en hemsida på år och dagar och hans affischer är enbart undantagsvis signerade och numrerade, dessutom tar det ett bra tag innan man hittar honom på sociala medier. Mystiken tätnar ytterligare då vissa fotografier och nummerkombinationer återkommer utan någon förklaring.

En anledning till Walshs storhet är hans oklanderliga smak. Det låter futtigt, men desto mer man dissekerar hans affischer desto mer ser man hans grafiska och [sub]kulturella bildning. För Walsh plockar ofta element från vitt spridda källor och fogar det samman till något nytt – knappast en banbrytande approach till design, men vad spelar det för roll när resultatet blir sublimt vackert och otvetydigt unikt. I början av karriären var det inte ovanligt att han lyfte material från mer traditionella källor som Piero Fornasetti eller japanska konstböcker men fokus skiftade när hans affischer närmade sig den moderna fotografin. Ex. i en affisch – The New Pornographers Brooklyn 2010 – approprierade Walsh ett porträtt av Juliana Hatfield av mästerfotografen Jim Goldberg, blandat med polaroidbilder (bildfragment som återkommit i andra affischer).

En annan anledning till Walsh storhet är hans kunskap och fingertoppskänsla kring mediet silkscreentryck. För hans affischer är nämligen ofta helt perfekt tryckta! Att formge en affisch är svårt, att dessutom formge för silkscreentryck är ännu svårare, och att som i Walsh fall utnyttja mediets begränsningar är mycket svårt. I Walsh tappning är både CMYK och halvtonstryck med dess inbyggda egenheter bemästrade och dess kvalitéer är en sömlös del av själva designen och höjer därmed otvetydigt den tryckta produkten. Att dessutom kunna kombinera båda teknikerna så att ett gäng oftast mycket självsäkra affischelitister kliar sig i skägget är det få som klarar av… Om du tvivlar så inspektera affischerna för Sleepy Sun Brooklyn 2012 och Crystal Fairy Los Angeles 2017 Den förstnämnda är helt klart tryckt med CMYK, men med rasterelement som om den designats för halvtonstryck (dessutom i ”fel” ellipsstorlek). Resultatet blir nästan en moiréeffekt! I den sistnämnda så består utropstecknet istället av en helt perfekt applicerad rastertäthet! Vid första anblicken ser det skrämmande enkelt ut, men under lupp ser man hur skickligt rastret både bygger upp bilden men också höjer den; formen blir estetisk funktion. Slutligen… affischen för Swans Glasgow 2017 är superb. Vid första anblick desillusionerande då det svarta tar upp hela uppmärksamheten, men snart tar ansiktet över blickfånget, och det är svårt att veta om kvinnan uppenbarar sig ur mörkret eller om mörkret är en del av gestalten.

Walsh har inte – i alla fall vad jag vet – uttalat sig om influenser, men det är klart i min bok att han torde vara starkt inspirerad av Vaughan Oliver/4D, och av redan nämnda Jim Goldberg, och hans verk påminner ofta om grafikstudion Kellerhouse. Kanske är det hans dagliga värv som reklammakare som gör att hans affischer ofta har en aura av modefotografi och glans – men alltid med breda stråkar av svärta. I en diskussionstråd på EB konstaterade signaturen electrachrome att Swans Glasgow 2017 är en ”antithesis of 60s psychedelia” medan signaturen veltri svarade att ”Yet they both for different reasons require you to look more closely at the poster”. Båda har såklart rätt, och där hittar vi ett annat uns storhet – att Walsh med hans designdekorum har funnit ett unikt uttryck som känns lika mycket som ”nuet” som ”tidlöst”.

  • Walsh – Neko Case (2004)

 

*

Gigposters.com hade mycket information om Walsh och hans affischskap. Tyvärr så är det mesta borta nu men via Wayback Machine kan man hitta en del.

På Expressobeans finns en del diskussioner, b.la. en dedikerad tråd i forumdelen.

 

Artist i blickfånget: Aaron Horkey (USA)

aaronhorkey

Idag blir det högtidsdag för alla som uppskattar löjligt detaljerad illustration, gammaldags hantverkaretos, intrikat typografi, postapokalyptiska berättelser i sönderrostade midwest-landskap, subkulturella strömningar och konsertaffischillustration utan dess like. Mina damer och herrar, jag ger er Aaron Horkey.

Först ett axplock av mina favoritaffischer:

  • Horkey - Andrew Bird (2003)

Ibland är det vanskligt att dra slutsatser om ett konstnärskap utifrån biografin men Horkey är ett undantag. Aaron Horkey föddes 1978 och växte upp i den lilla staden Windom med 4646 invånare enligt 2010-års folkräkning, beläget i det mestadels rurala landskapet Cottonwood County, Minnesota – en region som han i stort varit trogen. Uppväxten på en bondgård har beskrivits som kärleksfull och trygg men innebar också isolering vilket ledde till att han spenderade timmar efter timmar med ritblocket, ofta illustrerade chimärer och exotiska djur samt den lokala faunan och floran. Det sägs att Horkeys detaljrikedom är ett resultat från denna tid då han ofta låg på marken och mödosamt dokumenterade omgivningen ner till mikronivå med dess grässtrån och gruskorn. En anekdot som säger mycket är att Horkey på mellanstadiet lyckades få in ett års skol-anteckningar för samhällskunskap på en ynka sida i hans anteckningsblock, resten av sidorna fylldes med teckningar av djur och scener från Första Moseboken. Skateboard och graffiti upptäcktes vid 14-årsåldern. Det förstnämnda resulterade i utvidgade influenser (b.la. Pushead) och det sistnämnda ledde till (vidare)utveckling hans mycket utstuderade, och stundtals oläsliga, typografi.

Vid 16 års ålder drog flyttlasset till Minneapolis och konstgymnasiet Perpich Center for Arts Education (som dessutom kan skryta med Jessica Seamans i Landland som alumni!). Skolan verkar ha betytt mycket. Väldigt få detaljer om hans skolgång har publicerats, men de sociala sammanhang som den förde med sig ledde med största sannolikhet till att Horkey kom i kontakt med gänget bakom zinet Life Sucks Die (LSD) – graffiti/hiphop/humor publikation som senare utvecklades till silkscreentryckfirman Burlesque of North America som tryckt merparten av Horkeys samlade produktion. Det är också rimligt att anta att det var under åren på skolan som Horkey också lärde känna Todd Bratrud som redan 1999 i egenskap av art director för Consolidated Skateboards började beställa hans illustrationer, vilket tillsammans med zines som LSD och Sea of Seed samt independetbolagen Rhymesayers Entertainment och Anticon var Horkeys första kunder. Sedan gick det fort! Horkey illustrerade för kompisar och tog frilansuppdrag, b.la. för extremsportmärket RVCA, och redan 2003 höll han en separatutställning på det lokala galleriet Remick Gallery i Windom – en av besökarna var Horkey-profilen Shingo som tillsammans med sin flickvän reste från Tokyo från Windom enbart för utställningen, Shingo startade kort därefter en affär i Japan dedikerat till Horkeys konstnärskap. 2003 var också ett bemärkelseår då Horkey illustrerade sin första silkscreentryckta konsertaffisch, för Andrew Bird, vilket trycktes av Wes Winship och Letta Wren på Burlesque.

Andrew Bird-affischen pekar på ett av Horkeys utmärkande drag, nämligen att han var helt komplett redan från början. Som Mitch Putnam konstaterarat så är Horkey närmast unik i att han är bra på allt, komposition, typografi, illustration, logos, osv. Speciellt eftersom han inte har någon eftergymnasial utbildning, och att han knappt släppt en enda produkt/illustration som inte är lysande utan var komplett från första projektet.

Ett annat utmärkande drag är detaljrikedomen och hans typografi. Som sagt så kan detaljrikedomen ses som ett resultat av den isolerade uppväxten, vilket även kan sägas om typografin då Horkeys föräldrar samlade på pappersefemär som Art Nouveau-förpackningar och annonser, sekelskiftes obligationspapper och aktiebrev, m.m. Även idag kan man se att grunden för Horkeys typografi ligger i Art Nouveau sirlighet och (över)dekoration, vilket kombineras med ”drug-fuelled psychosis” och graffitti-influenser. Själv har Horkey beskrivit sitt typografiska arbete som ”defiling and reconstructing the letterform”.

Ett tredje utmärkande drag är Horkeys narrativ som återkommer över olika media. De flesta av Horkeys affischillustrationer och målningar utspelar sig en alternativ postapokalyptisk och posthuman värld där djurens evolution bygger vidare på efterlämningar från människan. Ett exempel fåglar som snö- och pärlugglor och amerikanska törnskator som förblindats men utvecklat skydd och anpassat sig till sina nya omgivningar och förutsättningar:

The birds are blind, but navigate through their habitat using thread — sometimes salvaged from the old world’s cast-off, sometimes woven by the birds themselves. By fixing the threads to various points and following the string, the birds can gain an understanding of their environment and establish routines and ”paths” to food, shelter, nesting areas, etc. I imagine a pastoral countryside dotted with vast, web-like networks with hundreds of intersecting threads. The concentration required for each bird to follow its own individual path would be intense. If a bird would accidentally cross over to an unfamiliar thread he would risk falling to the ground below where starvation and predation are the likely outcome.

Tydligen är detta narrativ tydligt uttänkt i hans huvud, och det finns tillräckligt för en film – det som vi sett hittills är dock inte kronologiskt. I intervjuer har Horkey pratat om att han i framtiden gärna vill pröva på både grafiska noveller och film så vi får väl se hur berättelsen utvecklas… den som känner sig manad att pussla ihop de bitar som redan finns har en utmaning framför sig då berättelsen har publicerats bit för bit under de senaste 14 åren i allt från konsertaffischer och konsttryck, skivomslag och albumillustrationer och övrig merchandise, teckningar och skisser och oljemålningar.

Narrativet tycks passa Horkeys personlighet som handen i handsken. Trots att han beskrivs som blyg och tillbakadragen – men väldigt trevlig – så kan man i intervjuer och dylikt avläsa en cynism över samtiden och dess tillstånd. Det är därmed passande att Horkey namngav sin senaste galleriutställning ”The Gilded Age”. Den s.k. Förgyllda åldern sträckte sig genom den senare delen av 1800-talet och var en tid av ekonomisk tillväxt och industrialisering å ena sidan, och ekonomisk ojämlikhet och andra sociala, ekonomiska och ekologiska problem å andra sidan – problem som doldes av en tunn hinna förgyllning. I en intervju med tidskriften Juxtapoz utvecklade Horkey sitt resonemang:

Aaron Horkey: I feel like almost everything I’ve drawn over the past fifteen years owes its existence to this idea of an opulent façade being sloughed away to reveal its foul inner workings. This notion is evident in my earlier work as I started to introduce the nicks and pockmarks onto my surface textures, and now has devolved into a total melting away of all sense of modernity. A war on right angles and the scourge of the straight line. The reclamation of the man-made by nature is a theme I’m extremely interested in and one that really drives the thrust of my creative output, especially now that I’m able to explore and expand on personal work outside of the commercial sphere. Esao and Joao both conjure a similar tension and release in their work, a sense of a scenario askew but also one of a reassuring calm in the wake of catastrophe..

Forna och samtida tiders överlappande karakteristik är inte den enda beröringspunkten till det förra sekelskiftet – Horkey är också i stort en traditionell illustratörshantverkare då allt från texturer och typografi till illustration är handskissat med penna, finjusterats per hand och slutligen färdigskissat med bläck till konturteckningar där även färgseparationerna färdigställs med penna och bläck innan Horkey lämnar över allt till silkscreentryckarna Burlesque of North America. En mycket tidskrävande process! Med tanke på processen är det inte förvånande att Horkey ofta refererar till kända och okända illustratörer från slutet av 1800-talet och tidiga 1900-talet – speciellt Franklin Booth vars ”målande med linjer” är en förebild. Bland andra influenser märks serietidningstecknare som Rand Holmes och Dave Cooper, surrealister som Todd Schorr och Dali, samtidiga konstnärer som James Jean, David Choe och Walton Ford. För att ta ett axplock.

Horkey var länge känd som något av en luddit, inte bara för sin traditionella process, men också för att han länge gjorde sitt bästa för att undvika andra aspekter av modern teknik som datorer och sociala medier. Därför kändes den 10 oktober 2014 som något av en jordbävning i den silkscreentryckta affischunderjorden när Horkey och Mitch Putnam presenterade The VACVVUM –  ”An international illustration cult. Co-founded by Aaron Horkey and Mitch Putnam.” Dagen efter lanserade Horkey ett Instagramkonto. Den nyfunna öppenheten var ett resultat av Putnams mentorskap, men den alltjämt skygge Horkey beslutade sig för att det var mycket roligare att skapa något tillsammans med sina vänner. Själv så har Horkey beskrivit grundandet av The VACVVUM som ett försök att föra teamandan inom extremsport, framförallt skateboarding, till illustrationsvärlden:

I think of The Vacvvm more as a skateboard team than an art collective; we have a team manager, an insane roster of pros, a few amateurs working their way through the ranks, and some younger folks on flow. Most of us travel together and just shred.

I dagsläget består The VACVVUM av 11 illustratörer – alla är, enligt Horkey själv, ”the finest draughtsmen” och merparten är lokaliserad i den amerikanska mellanvästern. Framtiden för både Horkey och The VACVVUM rör sig allt mer i gallerivärlden, trots att Horkey själv har öppnat för att fortsätta göra affischer då och då.

*

Källor:

Mycket information finns inbakat i mastodonttrådar på EB (ex. här och här).

Horkey-intervju i OMG Posters: A Decade of Rock Art, Mitch Putnam.

Adventures in Design avsnitt 291. Nära två timmar intervju med Horkey och Putnam.

Intervju i HOW Magazine, Spring 2017.

Diverse inlägg på OMG Horkey.

Följande intervjuer, ibland genom Internet Archive: Wayback Machine:

City Pages (Maj 2004)
Low Magazine (December 2007)
OMG Posters! (April 2008)
The Citrus Report (November 2008)
Painsugar (September 2009)
Inside the Rock Poster Frame (September 2010)
Hi-Fructose (November 2010 1 + 2)
The Indie Spiritualist (Oktober 2011)
Erratic Phenomena (Maj 2012)
Landlocked (Juni 2013)
Juxtapozed (Oktober 2015)

Artist i blickfånget: Landland (USA)

landland_duo

 

Konstnärsduon Landland består av illustratörerna och silkscreentryckarna Jessica Seamans och Dan Black. Sedan den officiella starten 2008 har duon illustrerat och silkscreentryckt några hundra affischer som gett dem status som några av de mest framstående samtida affischmakarna. Landland är en historia om konstant hårt arbete, om att ständigt utvecklas och – som vi kommer att se – en genuint stark vänskap.

Duons rötter går långt tillbaka och Landlands förhistoria är en berättelse av kärlek och sorg. Härstammande från norra Mellanvästerns alternativa rockscen sprang Seamans och Black tidigt förbi varandra på diverse spelningar. Dock så dröjde det till 2002 innan duon träffades för första gången vilket ledde till att duon i en kort period spelade i samma band innan de började umgås socialt för att slutligen bli ihop, ett förhållande som varade i två och ett halvt år. Innan Seamans och Black träffats så hade dock den sistnämnda blivit vän med tryckaren och designern Matt Zaun – en vänskap som utvecklade sig till ett sju år långt samarbete. Under denna tid startade Black och Zaun hobbyrörelsen ”2222 Screenprint Facility”. Eftersom ”2222” var en hobby hade duon inga fasta lokaler utan cirkulerade i diverse lägenheter och källare, en gång drev de sin tryck- och designverksamhet från ett oisolerat skjul där de iordningställde silkscreenmaterial utomhus i den råkalla Minnesota-vintern. Det var en ohållbar situation och våren 2007 sa duon upp sig från sina brödjobb på butikskedjan Target och hyrde sin första riktiga lokal – lokaliserad i en lagerlokal i nordöstra Minneapolis. I efterhand har Black beskrivit månaderna som följde som ett sommarlov för vuxna, där duon byggde den utrustning de behövde och inredde sin lokal samtidigt som de drömde om framtiden. Planen var att Black och Zaun skulle stå för formgivning, design och tryckning medan Seamans skulle vara verksam som deras frilansande illustratör. Det var också under den här perioden som Zaun myntade namnet Landland. Betydelsen av namnet gick dock förlorad den fjärde november 2007 då Zaun plötsligt dog i en hjärtinfarkt efter att ha bevittnad en konsert med bluesrockbandet Black-eyed Snakes. Zaun hann formge och trycka en affisch under Landland-alias.

Här kunde sagan ha tagit slut. Som man kan förstå var Black förkrossad och Seamans hade flyttat till San Francisco, men hon valde att flytta tillbaka till Minneapolis för att hjälpa sin vän, eftersom hon enlig egen utsago ”didn’t think he should be alone”. 2008 etablerades Landland som en duo bestående av Seamans och Black efter att de – pga. tjat från konsertaffischformgivaren Jay Ryan – ställt ut sina verk på Flatstock Austin.

Landland skulle inte ha uppnått sin nuvarande status om det inte vore för en vilja att utvecklas. Då utveckling är progressiv så är det svårt att sätta en exakt avgränsningstidpunkt, men runt 2011 började duon experimentera med CMYK-tryck, vilket b.la. resulterade i affischer med ökat djup och värme samt bredare spektrum av färger. Utvecklingen gav också möjligheter att komplettera deras gängse teknik att rita en keyline/keyplate och trycka med solida färglager och halvtoner med att silkscreentrycka vattenfärgsillustrationer. 2012 släpptes duons första CMYK-affischer. Utvecklingskurvan var dock inte statisk så duon har spenderat mycket tid på att bemästra både traditionell silkscreentryckning och CMYK-dito, och använder sig idag av båda metoderna.

I pendang med duons ökade tryckkunskaper så har de med tiden också blivit betydligt skickligare illustratörer. B.la. så har Seamans blommat ut genom att kombinera hennes lekfulla och fantastiska bildvärld med ökad detaljrikedom, vilket kombinerat med trycktekniker som multipla keylines och CMYK-fullfärgspektrumtryck producerat några mycket populära filmaffischer, b.la. för Mondo. Black har i sin tur mejslat ut ett nischat hörn där rostbältesförfall och vissnande midwest-landskap sätts i förgrunden. Samtidigt är båda två tillräckligt skickliga för att bryta sig ut från sina gängse stilar. För att visa på hur Landland utvecklats genom åren så kan vi jämföra Blacks affischer för Sebadoh (2014) och Built to Spill (2009). Black nämligen beskrivit Sebadoh-affischen som en ”re-do of the first Built to Spill poster”. Det som är kvar fem år senare är bara motivet och grundtanken, som baseras på en förfallen och sliten billboard för ett Holiday Inn. Allt annat är [positivt]förändrat till oigenkännlighet; detaljrikedomen, texturerna, trycktekniken… det är en närmast exponentiell utveckling!

BuiltToSpill_poster
Sebadoh_FinalScan_800px_800

När man inspekterar deras tryckta affischer märker man hur skickliga de är, och ofta är det tekniska detaljer som ex. lappning, genomskinliga färglager, multipla keylines och lacklager som skiljer duon från deras konkurrenter. Värt att säga i sammanhanget är att Landland både förbereder och silkscreentrycker även åt andra.  Landland släpper även stundtals limiterade vinylsinglar genom bolaget ”Landland is not a record company”…

Affischgurun Mitch Putnam brukar kalla Landland – och Black i synnerhet – för de hårdast arbetande formgivarna i branschen. Anledningen till arbetstempot kanske lyser igenom i diverse intervjuer, b.la. så har Black många gånger uttryckt skepsis till begrepp som konstnärskap och konstnär, istället betonar han att han är en commercial artist/formgivare och att Landland är en designfirma. Black har dock försiktigt uttryckt förhoppning om att den silkscreentryckta affischen kommer att bli ihågkommen för sitt konstnärliga värde, och är stolt att bidra till den utvecklingen.

Här kommer ett axplock av mina personliga favoriter:

  • Mount Eerie (2011). Jessica Seamans

*

Källor:

Mycket information kommer från den stängda Facebookgruppen ”Landland Appreciation Society” – en grupp där hängivna fans får tillfälle att leva ut Landlands inofficiella motto; ”Landland is not a cult and I’m in it.”

Philosophy School of Phish.

Diverse trådar på Expressobeans.com

Littleotsu.com

Adventures in Design avsnitt 366. Nära två timmar intervju med Black och Seamans.

Master of One avsnitt 42-2. Intervju med Black.

Landland-intervju i OMG Posters: A Decade of Rock Art, Mitch Putnam.

Landland-intervju i The Wall – Inside the Poster Studio, Tom Booth

Artist i blickfånget: Malleus (Italien)

malleus_ii

En av de främsta kreatörerna inom detta marginaliserade konstområde är den italienska konstnärsgruppen Malleus. Denna powertrio bestående av Urlo, Poia and Lu har sedan 2002 karvat ut en egen nisch av illustrerade pappersark med rakelpressad färg. Utmärkande för Malleus är dramatiska bildspråk med kvinnan i fokus och egensinnigt användande av screentrycktekniken, ofta med löjligt tjocka lager av bläck.

Låt oss först och främst börja med Malleus relation till kvinnan. Jag accentuerar ordet för att markera att vi inte riktigt pratar om traditionella tits & ass utan snarare symboler för någonting mer innerligt. Enligt Malleus själva är den kvinnliga formen den ”ursprungliga gudinnan från vilken allt härstammar från”. Vidare menar Malleus att deras ”psykadelika består av deras förmåga att rita och avbilda kvinnan”. ”Psykadelika” och ”livets härkomst”…. få konstnärliga motiv lovar mer sinnesutvidgande praxis, och sinnesutvidgande är Malleus idévärld. Jojo på Jojos poster har uttryckt Malleus relation till kvinnan som en högst dualistisk kraft:

The focus is on the power and beauty of woman, both as a facet and a force of nature. Woman is both the plant and the fruit, in which she simultaneously is the creator and the created. There is the overwhelming feeling of the struggle of good versus evil and creator versus destroyer all fused together in one provoking moment.

Med tanke på den tyngd som uttalandet borgar för är det inte konstigt att Malleus kvinnofigurer inte är passiva eller sekundära utan alltid aktören och bildens huvudfokus. Men delar av charmen med Malleus är just dualiteten i dess bilder, en dualitet, som när vi pratar om manligt och kvinnligt, närmast kräver pretentiösa paralleller. Därför är det inte helt orättvist att beskriva kvinnan i Malleus tappning utifrån Jungianska könsarketyper. För om vi tar Jungs ord ur kontext så fångar vi Malleus ganska bra:


the anima, the animus, and the Self – has both a light and a dark aspect….the anima and animus have dual aspects: They can bring life-giving development and creativeness to the personality, or they can cause petrification and physical death

Bad nasty girls” sammanfattade konstnärstrions enda kvinnliga medlem. Men det är inte hela sanningen. För kvinnan i Malleus konstnärskap är stundtals också en bringare av ljus och liv. Innan vi fortsätter att utforska Malleus värld genom ord, låt oss först njuta av ett axplock av Malleus bästa affischer.

  • Malleus - Jon Spencer Blues Explosion (2005)

 

En av trions kvalitéer är de handgjorda elementen. Malleus skissar både illustration och typografi för hand med blyerts och fyller sedan i med bläck innan designelementen scannas in för färgläggning och färgseparation som skrivs ut och sedan handtrycks genom silkscreentryck. Med andra ord är gruppen en bra representant för Illustratörsskolan inom den moderna konsertaffischen (en skola som skissades på i det här inlägget). Ibland så kompletteras trycket med sprayfärg, handmåleri, och på sistone har trion experimenterat med förgyllningstekniker. Denna omsorg och det kvalitativa hantverket märks verkligen när man tittar på en Malleus-affisch i verkliga livet, och när man låter fingrarna försiktigt vidröra färglagren som ofta är skrovliga av textur.

Sångerskan Amanda Palmer fångade på sätt och vis Malleus attraktionskraft i en nyligen publicerad artikel i The Sydney Morning Herald:

With so much design nowadays lingering in the kitschy patina of the past, it’s really hard to find artists who understand how to fuse the classic and the modern, and these guys manage to hit it out of the park every time. They have this beautifully deft way of creating something that looks timeless and totally contemporary.

Artikelförfattaren reflekterar vidare i paradoxen att Malleus affischkonst samtidigt känns både tidlös och samtida, och landar i att silkscreentryckstekniken är en bidragande orsak:


Part of that timeless look has to do with the fact that Malleus uses silkscreen rather than offset printing. The process takes longer, is more hands-on and more expensive to produce, but the result is that each layer of colour is separate, with ink being squeezed through a screen, so there’s a richer, more textured finish to the artwork and every poster is unique.

 

Den här bloggaren kan bara hålla med.

Styrkan med att vara en trio är att Malleus trots sin motivvärld har en ganska anmärkningsvärd bredd på sina olika bild- och formspråk, som till viss del förändrats genom åren. Trion har experimenterat med allt ifrån serietidningsestetik till Aubrey Beardsleys form av jugendstil och symbolism, till gotiska bildspråk och skräck, religiöst symbolbruk, och tung ornamental jugend. Själva har Malleus refererat till samtida affischkollegor som David D’Andrea och Dan McCarthy, konsertaffischlegendarer som Kozik och Rick Griffin, samtida illustratörer som Vania Zouravliov och en mängd historiska konstnärer som exempelvis Moebius, Schiele och Klimt.

Den sista tiden har deras estetik dominerats av en tunnare keylineskiss och mer rastertexturer vilket enligt mig skapar en känsla av dissonans i deras bilder. Denna stilutveckling skiljer sig från deras f.d. dominerande stil som dominerades av tjockare keylinelinjer och mer ornamentik, och är inte lika populär hos samlarna, vilket innebär att andramarknadspriset på trions senare verk är förhållandevis lågt, och kanske anledningen till att priset på deras äldre affischer också sjunkit under de senaste två åren. Två exempel på trions mer sentida stil kan ses nedan. 

  • Alice In Chains (2014)

Källor:

Dokumentären Such Hawks Such Hounds.

Officiell biografi.

Malleus hos Jojo’s Posters.

Malleus hos Dark City Gallery.

Intervju i Inside the Rock Poster Frame.

Blandade trådar på EB, FB, gigposters.com (RIP).