Artist i blickfånget: Justin Walsh (USA)

ri_web_new

Dagens konsertaffischmakare under luppen är illustratören, silkscreentryckaren, fotografen och formgivaren Justin Walsh.

Först en liten brasklapp; det finns väldigt lite tillgänglig information om Walsh eller hans affischer. Därför är det svårt att avgöra upplagor, eventuella samarbeten, vem som trycker hans affischer och varifrån hans bildmaterial kommer. Det är troligen så att mystiken är medveten, dessutom är konsertaffischer enbart en hobby så uppmärksamhet är knappast ett mål i sig.

Vi vet dock en del. Utanför affischvärlden så är Walsh en mycket framgångsrik designer och art director med bakgrund på flera prestigefyllda reklambyråer, b.la. har han arbetat med varumärken som Apple, IBM, Coca-Cola, Google, och Förenta Nationerna. Vi vet att han studerade på Carnegie Mellon University innan han flyttade till den amerikanska västkusten där han började göra affischer. Sedan några år tillbaka bor Walsh med familj i NYC där han jobbar som Senior Creative DirectorBBDO Worldwide.

Kanske är det för att Walsh inte försörjer sig på konsertaffischer som är anledningen till hans grafiska utveckling. Stilen under Walsh tidiga affischvärv – den första halvan av 00-talet – står i stark kontrast mot hans nuvarande stil som började runt 2010. Efter att Gigposters.com släcktes ner så finns det tyvärr inget heltäckande arkiv tillgängligt, men 97 affischer finns tillgängliga i kronologisk ordning på Expressobeans.com. Exposén presenterar en grafisk designer som inledelsevis kämpade för att hitta ett uttryck men som efter ett tag landade i en stil som beskrivits som ”[p]ythonesque upending of Victorian formality”. Den mest träffande beskrivningen av Walsh tidiga affischer kommer dock från Art Chantry som i en kommentar på Gigposters.com kritiserade Walsh för ”disconnected academic exploratory style commentary”. Som Chantry konstaterat så spretade hans stil rejält vid den här tiden och det fanns inte mycket mänsklighet i hans tidiga affischer. I stort håller jag med. Walsh blev dock snabbt betydligt bättre och några av hans affischer från hans tidiga era är favoriter som jag ständigt är på jakt efter. 2010 så bytte han dock radikalt spår och ersatte illustrerade och halvillustrerade blickfång med tillhörande typografiexpositioner till en rakare och stramare stil med modernt och ofta monokromt fotografi i blickfånget och ofta med minimal typografi. Som ofta konstaterats påminner hans senare affischer mer om konsttryck än konsertaffischer i traditionell bemärkelse, vilket gör att hans stil inte faller alla i smaken. Att försörjningen finns annorstädes är troligtvis också bakgrunden till hans mystik – han har inte haft en hemsida på år och dagar och hans affischer är enbart undantagsvis signerade och numrerade, dessutom tar det ett bra tag innan man hittar honom på sociala medier. Mystiken tätnar ytterligare då vissa fotografier och nummerkombinationer återkommer utan någon förklaring.

En anledning till Walshs storhet är hans oklanderliga smak. Det låter futtigt, men desto mer man dissekerar hans affischer desto mer ser man hans grafiska och [sub]kulturella bildning. För Walsh plockar ofta element från vitt spridda källor och fogar det samman till något nytt – knappast en banbrytande approach till design, men vad spelar det för roll när resultatet blir sublimt vackert och otvetydigt unikt. I början av karriären var det inte ovanligt att han lyfte material från mer traditionella källor som Piero Fornasetti eller japanska konstböcker men fokus skiftade när hans affischer närmade sig den moderna fotografin. Ex. i en affisch – The New Pornographers Brooklyn 2010 – approprierade Walsh ett porträtt av Juliana Hatfield av mästerfotografen Jim Goldberg, blandat med polaroidbilder (bildfragment som återkommit i andra affischer).

En annan anledning till Walsh storhet är hans kunskap och fingertoppskänsla kring mediet silkscreentryck. För hans affischer är nämligen ofta helt perfekt tryckta! Att formge en affisch är svårt, att dessutom formge för silkscreentryck är ännu svårare, och att som i Walsh fall utnyttja mediets begränsningar är mycket svårt. I Walsh tappning är både CMYK och halvtonstryck med dess inbyggda egenheter bemästrade och dess kvalitéer är en sömlös del av själva designen och höjer därmed otvetydigt den tryckta produkten. Att dessutom kunna kombinera båda teknikerna så att ett gäng oftast mycket självsäkra affischelitister kliar sig i skägget är det få som klarar av… Om du tvivlar så inspektera affischerna för Sleepy Sun Brooklyn 2012 och Crystal Fairy Los Angeles 2017 Den förstnämnda är helt klart tryckt med CMYK, men med rasterelement som om den designats för halvtonstryck (dessutom i ”fel” ellipsstorlek). Resultatet blir nästan en moiréeffekt! I den sistnämnda så består utropstecknet istället av en helt perfekt applicerad rastertäthet! Vid första anblicken ser det skrämmande enkelt ut, men under lupp ser man hur skickligt rastret både bygger upp bilden men också höjer den; formen blir estetisk funktion. Slutligen… affischen för Swans Glasgow 2017 är superb. Vid första anblick desillusionerande då det svarta tar upp hela uppmärksamheten, men snart tar ansiktet över blickfånget, och det är svårt att veta om kvinnan uppenbarar sig ur mörkret eller om mörkret är en del av gestalten.

Walsh har inte – i alla fall vad jag vet – uttalat sig om influenser, men det är klart i min bok att han torde vara starkt inspirerad av Vaughan Oliver/4D, och av redan nämnda Jim Goldberg, och hans verk påminner ofta om grafikstudion Kellerhouse. Kanske är det hans dagliga värv som reklammakare som gör att hans affischer ofta har en aura av modefotografi och glans – men alltid med breda stråkar av svärta. I en diskussionstråd på EB konstaterade signaturen electrachrome att Swans Glasgow 2017 är en ”antithesis of 60s psychedelia” medan signaturen veltri svarade att ”Yet they both for different reasons require you to look more closely at the poster”. Båda har såklart rätt, och där hittar vi ett annat uns storhet – att Walsh med hans designdekorum har funnit ett unikt uttryck som känns lika mycket som ”nuet” som ”tidlöst”.

  • Walsh – Neko Case (2004)

 

*

Gigposters.com hade mycket information om Walsh och hans affischskap. Tyvärr så är det mesta borta nu men via Wayback Machine kan man hitta en del.

På Expressobeans finns en del diskussioner, b.la. en dedikerad tråd i forumdelen.