Årsbästalista 2017

  1. Cris – Melvins/Redd Kross 17
Reg. ed. upplaga av 82
Reg. ed. upplaga av 82

Årets konsertaffisch kommer från hamburgdesignern Cris på Visual kraut som fick möjlighet att bidra till ett av den silkscreentryckta konsertaffischens mest ärade illustrationsuppdrag – Melvins. Cris är inte särskilt aktiv som affischkonstnär men levererade som vanligt superb affischkonst!

Jag köpte min försa affisch från Cris 2014. Då som nu var hantverket intrikat och mödosamt utmejslat med blyerts och bläck och slutligen genom silkscreentryck. Affisch för affisch har dock Cris utvecklats genom att simultant skala bort överflöd men samtidigt också lägga till ytterligare konturstreck och stipplingpunkter – just där det gör skillnad. Färgskalorna har också blivit dovare, vilket har gett valet av papper utrymme att skina.

Och skimrar gör definitivt den här affischen! Tvåfärgstryck på olika metallfoliepapper. Standardutgåvan på 82 exemplar trycktes på rött papper medan sex st. varianter trycktes på 25-år gammalt papper i olika färger. Tryckets kvalitéer är ett exempel på att det inte alltid behöver vara så komplicerat… 2-färgstryck ovanligt idag men här kan vi se att med rätt illustration och lite fingertoppskänsla så är det allt som behövs. I person så ser man också en av silkscreenstryckens ofta negligerade storheter; att dess vita kulörer är så visuellt slående. Många tryckmetoder använder vitt papper istället för att trycka ett lager vit färg men som i detta fall kan en silkscreentryckt vit kulör vara liksom fast i formen; tung och och som svarta hål absorberande av ljus istället för att blänka, vilket i det här fallet tillsammans med ett tjockt lager solitt svart bläck och stipplingprickar skapar något som påminner om en gradienteffekt utan vare sig dither eller iristryck eller transparenta färger, vilket resulterar i ett tryck som borde ha använt mångdubbelt fler färger för samma effekt.

En anledning till att Melvins turnéserie är ett så eftersträvansvärt uppdrag är att bandet har få, om ens några, regler att förhålla sig till. Jag har ingen aning om motivet – vars förgrund upptas av en sjuksköterska i Första världskriget-uniform med Gene Simmons-makeup och maskulina händer, och vars bakgrund ockuperas av skelett i soldatuniformer med elgitarrer istället för vapen – har någon koppling till bandets texter… men eftersom det gäller Melvins finns det troligtvis ingen koppling. Bandets affischskatt inkluderar trots allt sobra Walsh-affischer, Koziks PCP-störda 1990-tals illustrationer samt Jeff Kleinsmiths smått legendariska penisvulkan. För att ta ett axplock! Om det finns något mönster i Melvinsaffischer så är det snarare att lyfta upp det sjuka, udda, och makabra – och det finns knappast något sjukare än krig och elände.

Tillbaka till affischen. Bildspelet nedan med bilder (från Cris) på de olika varianterna visar hur omsorgsfullt illustration byggs upp och på den hantverksskicklighet som Cris besitter.

  • Reg. ed. upplaga av 82

2. Ëmgalaï Grafik – Ulver November Tour 2017

emgalai_ulver_i

Till min glädje var franska Ëmgalaï Grafik mycket aktiv under 2017 – som alltid med en affischkonst som känns både tidlös men också i högsta grad fräsch och nyskapande. Jag får erkänna att han genom sitt bildspråk och känsla för okonventionella design- och trycklösningar känns som en frände. Skulle inte Cris släppt sin magiska Melvinsaffisch skulle han varit ohotad på årets topplista.

Ëmgalaï tidiga affischer från 2015-16 var mestadels på uppdrag av klubbarna Stoned/Psyched Gathering i Paris. Då som nu är återkommande drag stansformade affischer med multipla lager papper, finurligt användande av metalfoliepapper, snuskigt små upplagor och otvetydigt unik affischkonst. Sedan dess har han blivit alltbättre. Färgskalorna har dämpats något, silkscreentryckning har blivit det alltmer dominerande mediet, motiven har blivit mer skickligt renderade och den färdiga produktens kvalité och slutförande har blivit jämnare. Kort sagt så höjer Ëmgalaï allt som oftast ribban för sig själv.

2017 påbörjade Ëmgalaï en serie silkscreentrycka affischer med inläggning av andra material. Den första var för King Dudes europaturné. En affisch där en av världshistoriens mest ikoniska berättelser om begär och människans sköra natur illustrerades i traditionell stil – faktum är att illustrationen känns lika gammaltestamentlig som motivet – och kompletterades med inläggning av ömsat ormskinn. Två lager med tungt papper, ett lager texturskrovligt bläck och ormskinn. Affischen kom i tre versioner, alla vackra men också lite olycksbådande.

Slough Poster for King Dude by Ëmgalaï #dealwiththedevil#DealWithTheDevil
Ca fait plusieurs semaines que je vous l’annonce, voici venu le moment de vous dévoiler mon affiche pour la tournée européenne de King Dude.
Cette sérigraphie incrustée de mues de serpent sera disponible en 3 versions différentes.

//////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

I’ve announced it for several weeks, now’s the time to discover my poster for King Dude’s European tour.
This screen printing is inlaid with snake’s slough and will be available in 3 different versions.

Video by Guillaume Quincy

Posted by Ëmgalaï Grafik on Thursday, March 30, 2017

Länge kändes det som att inget kunde trumfa affischen. Dock så gick året sin gilla gång och i november utannonserade Ëmgalaï en affisch för Ulver som turnerade i förmån för albumsläppet The Assassination of Julius Caesar. Jag är inte insatt i skivan och har läst knappt hälften av de litterära och filosofiska referenser i dess texthäfte, och jag ska också erkänna att jag inte är mer bevandrad i Caesar-myten utöver det som tillhör allmänbildningen. Det finns dock ett rikt mytologiskt material i verket, vars texter refererar till allt ifrån kristna martyrer från kejsar Neros tid till prinsessan Dianas död. Det är också texter rikligt kryddade med starkt visuellt stoft. Ëmgalaï valde att utgå från tredje låten ”So Falls The World”:

Legends fail and houses fall
In great shame, in elliptical ruins
A king gouges his eyes out
Forbidden love takes poison

Tragedies repeat themselves
In a perfect circle

Wrong, wrong, wrong
Wrong, wrong, wrong
Wrong, wrong, wrong
(As in death)
Wrong, wrong, wrong
(As in death)
As Colossus stands, so shall Rome
When Colossus falls, Rome shall fall
When Rome falls, so falls the world

Illustrationen ramas in av tragedins perfekta cirkel. Inom dess kontur begås illdåd och vansinneshandlingar och imperier kollapsar. Teman som känns obehagligt relevanta för vår tid… I likhet med albumet så kan affischen mycket väl beskrivas som en illustration av den moderna tragedin berättat genom antika myters lyskraft (för att parafrasera en albumrecension).

Ulver Poster by Ëmgalaï Grafik#CircleOfTragedies
Après mon affiche pour King Dude incrustée de mue de serpent, voici le moment d’annoncer la 2ème de cette série.

Cette fois ci, j’ai l’honneur de travailler pour la tournée de l’album Assassination Of Julius Caesar d’ Ulver !

Sérigraphie dorée foncée sur papier crème et incrustée de feuilles de laurier.
Edition limitée disponible au concert parisien et sur mon shop en ligne.

Video par Guillaume Quincy

Event : https://www.facebook.com/events/305384739888666/

//////////////////////////////////////////////////////////////////

After my poster for King Dude with snake skin, This is the moment to announce the next step of this serie.

This time, I have the honor to work for the Assassination Of Julius Caesar tour of ULVER !

Screenprinting with dark gold ink on cream paper and with bay leaves.
Limited edition available at the Paris show and on my webshop.

Video by @Guillaume Quincy

Posted by Ëmgalaï Grafik on Wednesday, November 15, 2017

Trycket tillverkades genom två lager tunga pappersark, det översta silkscreentryckt med ett lager mörkguldfärg, det understa dekorerat med lagerblad – mytologiskt och vackert så det förslår. En aspekt med lagerbladen som jag verkligen älskar är hur de med tiden kommer gå från grönt till brunt, att iaktta affischen varje dag känns lite som den silkscreentrycka affischens motsvarighet till slow cooking… och bifogar ytterligare ett lager av dynamik och… ja, liv, till affischen.

Bilder från Ëmgalaï:

3. Forbes / Mattisson – Chris Robinson Brotherhood August Tour 17

crb

Den högst meriterade och etablerade konsertaffischillustratören Alan Forbes har en lång karriär inom den silkscreentryckta konsertaffischen. Som illustratör är han nära förknippad med Black Crowes – b.la. designade han bandets logotyp, vilket anmärkningsvärt var Forbes första betalda designjobb (!) – och Chris Robinson Brotherhood – som han illustrerat ett hundratal affischer för. Forbes tillhör skaran illustratörer som plockades upp av Phil Cushway och därmed sköljdes med i tidvågen på 1990-talet som etablerade den silkscreentryckta konsertaffischen som en unik entitet inom commercial art och har genom sin långa karriär producerat en imponerande stor affischskatt. Forbes kräver egentligen ett helt eget inlägg, vilket jag hoppas jag får tid med någon dag. Caitlin Mattisson å andra sidan är en ny talang inom det här gebitet. Dock så har hon en längre karriär som konstnär och illustratör och konstpedagog, b.la. genom kurser i silkscreentryckteknik.

Duon började samarbeta 2017, b.la. genom sex st. affischer för Chris Robinson Brotherhood – mestadels har kollaborationen varit helt utmärkt! Forbes och Mattissons kollaborativa illustrationer fokuserar ofta kring esoterik och ockultism, många gånger med motiv tagna ifrån tarotkortlekar. Vem som gör vad är jag inte helt insatt i men en hypotes är att Forbes mestadels står för formgivning då den påminner om hans övriga affischer medan illustrationen känns lite mjukare än Forbes vanliga produktion, vilket antyder att Mattisson kanske ansvarar för den delen. Med det sagt så är det knappast säkert att duon har en uppdelad arbetsprocess då båda affischmakarna behärskar allt ifrån formgivning, illustration och silkscreentryckning.

Det känns alltid lite vanskligt att uttala sig om en affisch som jag inte har sett med egna ögon i köttvärlden – jag väntar på tillfället på ett välfyllt paket från Mattisson… men enligt bilder på nätet så är denna esoteriska och i högsta grad balanserade affisch lika ljuvlig irl som på bilderna. Illustrationen består av ”The Hanged Man” – ett motiv från tarotkortvärlden som sägs avbilda Oden – eller Judas, beroende på vem man frågar – och medan han hänger på ett sätt som antyder ett straff, så brukar den hängande mannen porträtteras med värdigt eller lugnt ansiktsuttryck, vilket gör att tarotkortet ibland sägs representera självuppoffring. Oaktat motivets mytologiska bakgrund så är det en harmonisk och detaljerad illustration, fylld med detaljer, symbolism och harmoni. I fel händer skulle mer eller mindre samtliga grafiska element, och definitivt dess summa, lätt bli pannkaka. Men det finns en fin balans mellan detaljrikedom och negativt utrymme, mellan maskulint och feminint och mellan fast förankrade blickfång och rörelse. Som sagt så har jag inte inspekterat den färdigtryckta produkten… men då den är tryckt av Monolith Press så tvivlar jag inte på att även slutförandet kommer vara perfekt!

4. Ken Taylor – “Queens of the Stone Age – OZ & NZ Tour 2017

Print
Ken Taylor är en arbetshäst. Förutom att illustrera konsertaffischer så är australiensaren aktiv som filmaffischillustratör och målar stundtals tavlor. Dessutom är han medlem av The VACVVM.

Taylors output är dessutom ofta förträfflig! Sanningen är vilken som helst av Eddie Vedder Amsterdam 17, Phish New York City 17, Avett Brothers Memphis 17, Avett Brothers Birmingham 17 och PJ Harvey Los Angeles 17 skulle ha kunnat komma med på årsbästalistan. Vilket bevisligen också gäller hans turnéaffisch för Queens of the Stone Age!

Om just den här affischen kan man säga mycket. Som brukligt för Taylor så är kompositionen strikt vertikal, den här gången med storleken 12×36, vilket får sägas vara något okonventionellt. Affischen bryter också mallar på andra sätt. Ex. så turnerade Queens of the Stone Age under 2017 för albumet Villains – jag har inte sett någon affischkonstnär uttala sig om briefen bakom affischerna, men turnéns övriga affischer var mestadels intensivt våldsamma. Vilket trots illustrationens enstaka beståndsdelar står i stark kontrast till Taylors som mest utmärks av ett lugn och stillhet. Blickfånget kröns av en kvinna med en gloria, över axeln hänger en morgonstjärna med kedja. Baksidan av huvudet täckts av en dödskallemask. I kvinnans förgrund tornar en panter upp sig. Den obefintliga miljön ger inte ledtråd till motivets kontext eller narrativ. Jag tolkar bilden som ikonisk – att det är en totemrepresentation av själskraft och memento mori. Både kvinnan och pantern har ett trött uttryck, som om de kämpat många slag. Men det finns en rörelse, kvinnans rygg är rak som om hon fortsätter att kämpa, att hon är i mitten av sin berättelsebåge, att hon trots utmaningar och strider fortsätter sträva framåt – kanske är pantern hennes kraftdjur. Intressant i kompositionen med dess avsaknad av miljö är att det inte är självklart om det är kvinnan eller hennes dubbelgångare – döden – som leder vägen. Både tolkningarna stöds av då det tycks finnas en rörelse åt båda håll.

5. Justin Walsh – Swans Glasgow 17

Walsh – Swans (2017)
Walsh – Swans (2017)

Som jag skrivit tidigare:

Vid första anblick desillusionerande då det svarta tar upp hela uppmärksamheten, men snart tar ansiktet över blickfånget, och det är svårt att veta om kvinnan uppenbarar sig ur mörkret eller om mörkret är en del av gestalten

Då som nu tycker jag att det här är en superb affisch! Det enda som jag önskar – och ett råd i all välmening – är att Walsh nästa gång han gestaltar ett motiv genom ett så här närmast konstant mörker och svärta använder sig av varnishlager – ex. i detta fall på ansiktet – ungefär som Matthew Woodson gjort på några filmaffischer – vilket verkligen skulle få de svarta tonerna att ”pop”.

R.I.P. Ron Donovan

rd

Den sjunde december 2017 avled affischmakaren och silkscreentryckaren Ron Donovan. Det sägs att han levde ett hårt liv, som till slut tog ut sin rätt med leversvikt och kollapsade njurar. Enligt rapporter var Donovans glada humör dock med honom till slutet. Förutom just humöret så minns de flesta Donovan som en lärare och föregångare till 00-talets konsertaffischexplosion.

Donovan sägs ha börjat med politisk subversiv affischkonst redan på 1980-talet. Hans första konsertaffischer gjordes dock i början på 1990-talet då han grundade Firehouse Kustom Rockart Co – som blev en duo 1997 när Konsertaffischformgivaren och konstnären Chuck Sperry anslöt sig (samarbetet herrarna emellan började dock några år tidigare). Duon var tidig med att kombinera de på den tiden två dominerande stilarna definierade av anmärkningsvärt feta konturteckningar och neopsykedelika. Firehouseaffischer har passande beskrivits som “a classic 70’s muscle car……curvy lines, crazy metallic ink, V-8 blazing, and some really f***ing bad brakes”. Firehouse plockade ner skylten 2012.

Donovan och Sperry inte bara formgav en mängd affischer tillsammans utan experimenterade flitigt med tekniker och material – ex. formskärning och metalliskt och glittrigt bläck – som få brydde sig om då, men som alltfler började använda sig utav när de såg resultatet. Donovan var också medorganisatör till det första Flatstock-konventet. Firehouse fungerande också som en plantskola för en mängd artister och Donovan hade alltid sin dörr öppen för lärlingar.

Bland de mer eller mindre kända namn som sänt sina kondoleanser så hittar vi 1990-tals giganter som Frank Kozik och Mark Arminsky, affischmakare från skarven mellan 90- och 00-talen som Pete Cardoso, Jeral Tidwell, Jeff Wood, Bobby Dixon, Richy Goodtimes, Greg Reinel, Jay Ryan, Billy Perkins, John Howard, diverse gallerister, f.d. silkscreenstudenter som Zoltron samt såklart Chuck Sperry – hans kanske viktigaste samarbetspartner under hans långa karriär. Värt att nämna är att samtliga nämnda, och flertalet andra, alla beskriver Donovan som en mycket nära vän.

Artist i blickfånget: Justin Walsh (USA)

ri_web_new

Dagens konsertaffischmakare under luppen är illustratören, silkscreentryckaren, fotografen och formgivaren Justin Walsh.

Först en liten brasklapp; det finns väldigt lite tillgänglig information om Walsh eller hans affischer. Därför är det svårt att avgöra upplagor, eventuella samarbeten, vem som trycker hans affischer och varifrån hans bildmaterial kommer. Det är troligen så att mystiken är medveten, dessutom är konsertaffischer enbart en hobby så uppmärksamhet är knappast ett mål i sig.

Vi vet dock en del. Utanför affischvärlden så är Walsh en mycket framgångsrik designer och art director med bakgrund på flera prestigefyllda reklambyråer, b.la. har han arbetat med varumärken som Apple, IBM, Coca-Cola, Google, och Förenta Nationerna. Vi vet att han studerade på Carnegie Mellon University innan han flyttade till den amerikanska västkusten där han började göra affischer. Sedan några år tillbaka bor Walsh med familj i NYC där han jobbar som Senior Creative DirectorBBDO Worldwide.

Kanske är det för att Walsh inte försörjer sig på konsertaffischer som är anledningen till hans grafiska utveckling. Stilen under Walsh tidiga affischvärv – den första halvan av 00-talet – står i stark kontrast mot hans nuvarande stil som började runt 2010. Efter att Gigposters.com släcktes ner så finns det tyvärr inget heltäckande arkiv tillgängligt, men 97 affischer finns tillgängliga i kronologisk ordning på Expressobeans.com. Exposén presenterar en grafisk designer som inledelsevis kämpade för att hitta ett uttryck men som efter ett tag landade i en stil som beskrivits som ”[p]ythonesque upending of Victorian formality”. Den mest träffande beskrivningen av Walsh tidiga affischer kommer dock från Art Chantry som i en kommentar på Gigposters.com kritiserade Walsh för ”disconnected academic exploratory style commentary”. Som Chantry konstaterat så spretade hans stil rejält vid den här tiden och det fanns inte mycket mänsklighet i hans tidiga affischer. I stort håller jag med. Walsh blev dock snabbt betydligt bättre och några av hans affischer från hans tidiga era är favoriter som jag ständigt är på jakt efter. 2010 så bytte han dock radikalt spår och ersatte illustrerade och halvillustrerade blickfång med tillhörande typografiexpositioner till en rakare och stramare stil med modernt och ofta monokromt fotografi i blickfånget och ofta med minimal typografi. Som ofta konstaterats påminner hans senare affischer mer om konsttryck än konsertaffischer i traditionell bemärkelse, vilket gör att hans stil inte faller alla i smaken. Att försörjningen finns annorstädes är troligtvis också bakgrunden till hans mystik – han har inte haft en hemsida på år och dagar och hans affischer är enbart undantagsvis signerade och numrerade, dessutom tar det ett bra tag innan man hittar honom på sociala medier. Mystiken tätnar ytterligare då vissa fotografier och nummerkombinationer återkommer utan någon förklaring.

En anledning till Walshs storhet är hans oklanderliga smak. Det låter futtigt, men desto mer man dissekerar hans affischer desto mer ser man hans grafiska och [sub]kulturella bildning. För Walsh plockar ofta element från vitt spridda källor och fogar det samman till något nytt – knappast en banbrytande approach till design, men vad spelar det för roll när resultatet blir sublimt vackert och otvetydigt unikt. I början av karriären var det inte ovanligt att han lyfte material från mer traditionella källor som Piero Fornasetti eller japanska konstböcker men fokus skiftade när hans affischer närmade sig den moderna fotografin. Ex. i en affisch – The New Pornographers Brooklyn 2010 – approprierade Walsh ett porträtt av Juliana Hatfield av mästerfotografen Jim Goldberg, blandat med polaroidbilder (bildfragment som återkommit i andra affischer).

En annan anledning till Walsh storhet är hans kunskap och fingertoppskänsla kring mediet silkscreentryck. För hans affischer är nämligen ofta helt perfekt tryckta! Att formge en affisch är svårt, att dessutom formge för silkscreentryck är ännu svårare, och att som i Walsh fall utnyttja mediets begränsningar är mycket svårt. I Walsh tappning är både CMYK och halvtonstryck med dess inbyggda egenheter bemästrade och dess kvalitéer är en sömlös del av själva designen och höjer därmed otvetydigt den tryckta produkten. Att dessutom kunna kombinera båda teknikerna så att ett gäng oftast mycket självsäkra affischelitister kliar sig i skägget är det få som klarar av… Om du tvivlar så inspektera affischerna för Sleepy Sun Brooklyn 2012 och Crystal Fairy Los Angeles 2017 Den förstnämnda är helt klart tryckt med CMYK, men med rasterelement som om den designats för halvtonstryck (dessutom i ”fel” ellipsstorlek). Resultatet blir nästan en moiréeffekt! I den sistnämnda så består utropstecknet istället av en helt perfekt applicerad rastertäthet! Vid första anblicken ser det skrämmande enkelt ut, men under lupp ser man hur skickligt rastret både bygger upp bilden men också höjer den; formen blir estetisk funktion. Slutligen… affischen för Swans Glasgow 2017 är superb. Vid första anblick desillusionerande då det svarta tar upp hela uppmärksamheten, men snart tar ansiktet över blickfånget, och det är svårt att veta om kvinnan uppenbarar sig ur mörkret eller om mörkret är en del av gestalten.

Walsh har inte – i alla fall vad jag vet – uttalat sig om influenser, men det är klart i min bok att han torde vara starkt inspirerad av Vaughan Oliver/4D, och av redan nämnda Jim Goldberg, och hans verk påminner ofta om grafikstudion Kellerhouse. Kanske är det hans dagliga värv som reklammakare som gör att hans affischer ofta har en aura av modefotografi och glans – men alltid med breda stråkar av svärta. I en diskussionstråd på EB konstaterade signaturen electrachrome att Swans Glasgow 2017 är en ”antithesis of 60s psychedelia” medan signaturen veltri svarade att ”Yet they both for different reasons require you to look more closely at the poster”. Båda har såklart rätt, och där hittar vi ett annat uns storhet – att Walsh med hans designdekorum har funnit ett unikt uttryck som känns lika mycket som ”nuet” som ”tidlöst”.

  • Walsh – Neko Case (2004)

 

*

Gigposters.com hade mycket information om Walsh och hans affischskap. Tyvärr så är det mesta borta nu men via Wayback Machine kan man hitta en del.

På Expressobeans finns en del diskussioner, b.la. en dedikerad tråd i forumdelen.

 

Artist i blickfånget: Aaron Horkey (USA)

aaronhorkey

Idag blir det högtidsdag för alla som uppskattar löjligt detaljerad illustration, gammaldags hantverkaretos, intrikat typografi, postapokalyptiska berättelser i sönderrostade midwest-landskap, subkulturella strömningar och konsertaffischillustration utan dess like. Mina damer och herrar, jag ger er Aaron Horkey.

Först ett axplock av mina favoritaffischer:

  • Horkey - Andrew Bird (2003)

Ibland är det vanskligt att dra slutsatser om ett konstnärskap utifrån biografin men Horkey är ett undantag. Aaron Horkey föddes 1978 och växte upp i den lilla staden Windom med 4646 invånare enligt 2010-års folkräkning, beläget i det mestadels rurala landskapet Cottonwood County, Minnesota – en region som han i stort varit trogen. Uppväxten på en bondgård har beskrivits som kärleksfull och trygg men innebar också isolering vilket ledde till att han spenderade timmar efter timmar med ritblocket, ofta illustrerade chimärer och exotiska djur samt den lokala faunan och floran. Det sägs att Horkeys detaljrikedom är ett resultat från denna tid då han ofta låg på marken och mödosamt dokumenterade omgivningen ner till mikronivå med dess grässtrån och gruskorn. En anekdot som säger mycket är att Horkey på mellanstadiet lyckades få in ett års skol-anteckningar för samhällskunskap på en ynka sida i hans anteckningsblock, resten av sidorna fylldes med teckningar av djur och scener från Första Moseboken. Skateboard och graffiti upptäcktes vid 14-årsåldern. Det förstnämnda resulterade i utvidgade influenser (b.la. Pushead) och det sistnämnda ledde till (vidare)utveckling hans mycket utstuderade, och stundtals oläsliga, typografi.

Vid 16 års ålder drog flyttlasset till Minneapolis och konstgymnasiet Perpich Center for Arts Education (som dessutom kan skryta med Jessica Seamans i Landland som alumni!). Skolan verkar ha betytt mycket. Väldigt få detaljer om hans skolgång har publicerats, men de sociala sammanhang som den förde med sig ledde med största sannolikhet till att Horkey kom i kontakt med gänget bakom zinet Life Sucks Die (LSD) – graffiti/hiphop/humor publikation som senare utvecklades till silkscreentryckfirman Burlesque of North America som tryckt merparten av Horkeys samlade produktion. Det är också rimligt att anta att det var under åren på skolan som Horkey också lärde känna Todd Bratrud som redan 1999 i egenskap av art director för Consolidated Skateboards började beställa hans illustrationer, vilket tillsammans med zines som LSD och Sea of Seed samt independetbolagen Rhymesayers Entertainment och Anticon var Horkeys första kunder. Sedan gick det fort! Horkey illustrerade för kompisar och tog frilansuppdrag, b.la. för extremsportmärket RVCA, och redan 2003 höll han en separatutställning på det lokala galleriet Remick Gallery i Windom – en av besökarna var Horkey-profilen Shingo som tillsammans med sin flickvän reste från Tokyo från Windom enbart för utställningen, Shingo startade kort därefter en affär i Japan dedikerat till Horkeys konstnärskap. 2003 var också ett bemärkelseår då Horkey illustrerade sin första silkscreentryckta konsertaffisch, för Andrew Bird, vilket trycktes av Wes Winship och Letta Wren på Burlesque.

Andrew Bird-affischen pekar på ett av Horkeys utmärkande drag, nämligen att han var helt komplett redan från början. Som Mitch Putnam konstaterarat så är Horkey närmast unik i att han är bra på allt, komposition, typografi, illustration, logos, osv. Speciellt eftersom han inte har någon eftergymnasial utbildning, och att han knappt släppt en enda produkt/illustration som inte är lysande utan var komplett från första projektet.

Ett annat utmärkande drag är detaljrikedomen och hans typografi. Som sagt så kan detaljrikedomen ses som ett resultat av den isolerade uppväxten, vilket även kan sägas om typografin då Horkeys föräldrar samlade på pappersefemär som Art Nouveau-förpackningar och annonser, sekelskiftes obligationspapper och aktiebrev, m.m. Även idag kan man se att grunden för Horkeys typografi ligger i Art Nouveau sirlighet och (över)dekoration, vilket kombineras med ”drug-fuelled psychosis” och graffitti-influenser. Själv har Horkey beskrivit sitt typografiska arbete som ”defiling and reconstructing the letterform”.

Ett tredje utmärkande drag är Horkeys narrativ som återkommer över olika media. De flesta av Horkeys affischillustrationer och målningar utspelar sig en alternativ postapokalyptisk och posthuman värld där djurens evolution bygger vidare på efterlämningar från människan. Ett exempel fåglar som snö- och pärlugglor och amerikanska törnskator som förblindats men utvecklat skydd och anpassat sig till sina nya omgivningar och förutsättningar:

The birds are blind, but navigate through their habitat using thread — sometimes salvaged from the old world’s cast-off, sometimes woven by the birds themselves. By fixing the threads to various points and following the string, the birds can gain an understanding of their environment and establish routines and ”paths” to food, shelter, nesting areas, etc. I imagine a pastoral countryside dotted with vast, web-like networks with hundreds of intersecting threads. The concentration required for each bird to follow its own individual path would be intense. If a bird would accidentally cross over to an unfamiliar thread he would risk falling to the ground below where starvation and predation are the likely outcome.

Tydligen är detta narrativ tydligt uttänkt i hans huvud, och det finns tillräckligt för en film – det som vi sett hittills är dock inte kronologiskt. I intervjuer har Horkey pratat om att han i framtiden gärna vill pröva på både grafiska noveller och film så vi får väl se hur berättelsen utvecklas… den som känner sig manad att pussla ihop de bitar som redan finns har en utmaning framför sig då berättelsen har publicerats bit för bit under de senaste 14 åren i allt från konsertaffischer och konsttryck, skivomslag och albumillustrationer och övrig merchandise, teckningar och skisser och oljemålningar.

Narrativet tycks passa Horkeys personlighet som handen i handsken. Trots att han beskrivs som blyg och tillbakadragen – men väldigt trevlig – så kan man i intervjuer och dylikt avläsa en cynism över samtiden och dess tillstånd. Det är därmed passande att Horkey namngav sin senaste galleriutställning ”The Gilded Age”. Den s.k. Förgyllda åldern sträckte sig genom den senare delen av 1800-talet och var en tid av ekonomisk tillväxt och industrialisering å ena sidan, och ekonomisk ojämlikhet och andra sociala, ekonomiska och ekologiska problem å andra sidan – problem som doldes av en tunn hinna förgyllning. I en intervju med tidskriften Juxtapoz utvecklade Horkey sitt resonemang:

Aaron Horkey: I feel like almost everything I’ve drawn over the past fifteen years owes its existence to this idea of an opulent façade being sloughed away to reveal its foul inner workings. This notion is evident in my earlier work as I started to introduce the nicks and pockmarks onto my surface textures, and now has devolved into a total melting away of all sense of modernity. A war on right angles and the scourge of the straight line. The reclamation of the man-made by nature is a theme I’m extremely interested in and one that really drives the thrust of my creative output, especially now that I’m able to explore and expand on personal work outside of the commercial sphere. Esao and Joao both conjure a similar tension and release in their work, a sense of a scenario askew but also one of a reassuring calm in the wake of catastrophe..

Forna och samtida tiders överlappande karakteristik är inte den enda beröringspunkten till det förra sekelskiftet – Horkey är också i stort en traditionell illustratörshantverkare då allt från texturer och typografi till illustration är handskissat med penna, finjusterats per hand och slutligen färdigskissat med bläck till konturteckningar där även färgseparationerna färdigställs med penna och bläck innan Horkey lämnar över allt till silkscreentryckarna Burlesque of North America. En mycket tidskrävande process! Med tanke på processen är det inte förvånande att Horkey ofta refererar till kända och okända illustratörer från slutet av 1800-talet och tidiga 1900-talet – speciellt Franklin Booth vars ”målande med linjer” är en förebild. Bland andra influenser märks serietidningstecknare som Rand Holmes och Dave Cooper, surrealister som Todd Schorr och Dali, samtidiga konstnärer som James Jean, David Choe och Walton Ford. För att ta ett axplock.

Horkey var länge känd som något av en luddit, inte bara för sin traditionella process, men också för att han länge gjorde sitt bästa för att undvika andra aspekter av modern teknik som datorer och sociala medier. Därför kändes den 10 oktober 2014 som något av en jordbävning i den silkscreentryckta affischunderjorden när Horkey och Mitch Putnam presenterade The VACVVUM –  ”An international illustration cult. Co-founded by Aaron Horkey and Mitch Putnam.” Dagen efter lanserade Horkey ett Instagramkonto. Den nyfunna öppenheten var ett resultat av Putnams mentorskap, men den alltjämt skygge Horkey beslutade sig för att det var mycket roligare att skapa något tillsammans med sina vänner. Själv så har Horkey beskrivit grundandet av The VACVVUM som ett försök att föra teamandan inom extremsport, framförallt skateboarding, till illustrationsvärlden:

I think of The Vacvvm more as a skateboard team than an art collective; we have a team manager, an insane roster of pros, a few amateurs working their way through the ranks, and some younger folks on flow. Most of us travel together and just shred.

I dagsläget består The VACVVUM av 11 illustratörer – alla är, enligt Horkey själv, ”the finest draughtsmen” och merparten är lokaliserad i den amerikanska mellanvästern. Framtiden för både Horkey och The VACVVUM rör sig allt mer i gallerivärlden, trots att Horkey själv har öppnat för att fortsätta göra affischer då och då.

*

Källor:

Mycket information finns inbakat i mastodonttrådar på EB (ex. här och här).

Horkey-intervju i OMG Posters: A Decade of Rock Art, Mitch Putnam.

Adventures in Design avsnitt 291. Nära två timmar intervju med Horkey och Putnam.

Intervju i HOW Magazine, Spring 2017.

Diverse inlägg på OMG Horkey.

Följande intervjuer, ibland genom Internet Archive: Wayback Machine:

City Pages (Maj 2004)
Low Magazine (December 2007)
OMG Posters! (April 2008)
The Citrus Report (November 2008)
Painsugar (September 2009)
Inside the Rock Poster Frame (September 2010)
Hi-Fructose (November 2010 1 + 2)
The Indie Spiritualist (Oktober 2011)
Erratic Phenomena (Maj 2012)
Landlocked (Juni 2013)
Juxtapozed (Oktober 2015)

Artist i blickfånget: Landland (USA)

landland_duo

 

Konstnärsduon Landland består av illustratörerna och silkscreentryckarna Jessica Seamans och Dan Black. Sedan den officiella starten 2008 har duon illustrerat och silkscreentryckt några hundra affischer som gett dem status som några av de mest framstående samtida affischmakarna. Landland är en historia om konstant hårt arbete, om att ständigt utvecklas och – som vi kommer att se – en genuint stark vänskap.

Duons rötter går långt tillbaka och Landlands förhistoria är en berättelse av kärlek och sorg. Härstammande från norra Mellanvästerns alternativa rockscen sprang Seamans och Black tidigt förbi varandra på diverse spelningar. Dock så dröjde det till 2002 innan duon träffades för första gången vilket ledde till att duon i en kort period spelade i samma band innan de började umgås socialt för att slutligen bli ihop, ett förhållande som varade i två och ett halvt år. Innan Seamans och Black träffats så hade dock den sistnämnda blivit vän med tryckaren och designern Matt Zaun – en vänskap som utvecklade sig till ett sju år långt samarbete. Under denna tid startade Black och Zaun hobbyrörelsen ”2222 Screenprint Facility”. Eftersom ”2222” var en hobby hade duon inga fasta lokaler utan cirkulerade i diverse lägenheter och källare, en gång drev de sin tryck- och designverksamhet från ett oisolerat skjul där de iordningställde silkscreenmaterial utomhus i den råkalla Minnesota-vintern. Det var en ohållbar situation och våren 2007 sa duon upp sig från sina brödjobb på butikskedjan Target och hyrde sin första riktiga lokal – lokaliserad i en lagerlokal i nordöstra Minneapolis. I efterhand har Black beskrivit månaderna som följde som ett sommarlov för vuxna, där duon byggde den utrustning de behövde och inredde sin lokal samtidigt som de drömde om framtiden. Planen var att Black och Zaun skulle stå för formgivning, design och tryckning medan Seamans skulle vara verksam som deras frilansande illustratör. Det var också under den här perioden som Zaun myntade namnet Landland. Betydelsen av namnet gick dock förlorad den fjärde november 2007 då Zaun plötsligt dog i en hjärtinfarkt efter att ha bevittnad en konsert med bluesrockbandet Black-eyed Snakes. Zaun hann formge och trycka en affisch under Landland-alias.

Här kunde sagan ha tagit slut. Som man kan förstå var Black förkrossad och Seamans hade flyttat till San Francisco, men hon valde att flytta tillbaka till Minneapolis för att hjälpa sin vän, eftersom hon enlig egen utsago ”didn’t think he should be alone”. 2008 etablerades Landland som en duo bestående av Seamans och Black efter att de – pga. tjat från konsertaffischformgivaren Jay Ryan – ställt ut sina verk på Flatstock Austin.

Landland skulle inte ha uppnått sin nuvarande status om det inte vore för en vilja att utvecklas. Då utveckling är progressiv så är det svårt att sätta en exakt avgränsningstidpunkt, men runt 2011 började duon experimentera med CMYK-tryck, vilket b.la. resulterade i affischer med ökat djup och värme samt bredare spektrum av färger. Utvecklingen gav också möjligheter att komplettera deras gängse teknik att rita en keyline/keyplate och trycka med solida färglager och halvtoner med att silkscreentrycka vattenfärgsillustrationer. 2012 släpptes duons första CMYK-affischer. Utvecklingskurvan var dock inte statisk så duon har spenderat mycket tid på att bemästra både traditionell silkscreentryckning och CMYK-dito, och använder sig idag av båda metoderna.

I pendang med duons ökade tryckkunskaper så har de med tiden också blivit betydligt skickligare illustratörer. B.la. så har Seamans blommat ut genom att kombinera hennes lekfulla och fantastiska bildvärld med ökad detaljrikedom, vilket kombinerat med trycktekniker som multipla keylines och CMYK-fullfärgspektrumtryck producerat några mycket populära filmaffischer, b.la. för Mondo. Black har i sin tur mejslat ut ett nischat hörn där rostbältesförfall och vissnande midwest-landskap sätts i förgrunden. Samtidigt är båda två tillräckligt skickliga för att bryta sig ut från sina gängse stilar. För att visa på hur Landland utvecklats genom åren så kan vi jämföra Blacks affischer för Sebadoh (2014) och Built to Spill (2009). Black nämligen beskrivit Sebadoh-affischen som en ”re-do of the first Built to Spill poster”. Det som är kvar fem år senare är bara motivet och grundtanken, som baseras på en förfallen och sliten billboard för ett Holiday Inn. Allt annat är [positivt]förändrat till oigenkännlighet; detaljrikedomen, texturerna, trycktekniken… det är en närmast exponentiell utveckling!

BuiltToSpill_poster
Sebadoh_FinalScan_800px_800

När man inspekterar deras tryckta affischer märker man hur skickliga de är, och ofta är det tekniska detaljer som ex. lappning, genomskinliga färglager, multipla keylines och lacklager som skiljer duon från deras konkurrenter. Värt att säga i sammanhanget är att Landland både förbereder och silkscreentrycker även åt andra.  Landland släpper även stundtals limiterade vinylsinglar genom bolaget ”Landland is not a record company”…

Affischgurun Mitch Putnam brukar kalla Landland – och Black i synnerhet – för de hårdast arbetande formgivarna i branschen. Anledningen till arbetstempot kanske lyser igenom i diverse intervjuer, b.la. så har Black många gånger uttryckt skepsis till begrepp som konstnärskap och konstnär, istället betonar han att han är en commercial artist/formgivare och att Landland är en designfirma. Black har dock försiktigt uttryckt förhoppning om att den silkscreentryckta affischen kommer att bli ihågkommen för sitt konstnärliga värde, och är stolt att bidra till den utvecklingen.

Här kommer ett axplock av mina personliga favoriter:

  • Mount Eerie (2011). Jessica Seamans

*

Källor:

Mycket information kommer från den stängda Facebookgruppen ”Landland Appreciation Society” – en grupp där hängivna fans får tillfälle att leva ut Landlands inofficiella motto; ”Landland is not a cult and I’m in it.”

Philosophy School of Phish.

Diverse trådar på Expressobeans.com

Littleotsu.com

Adventures in Design avsnitt 366. Nära två timmar intervju med Black och Seamans.

Master of One avsnitt 42-2. Intervju med Black.

Landland-intervju i OMG Posters: A Decade of Rock Art, Mitch Putnam.

Landland-intervju i The Wall – Inside the Poster Studio, Tom Booth

R.I.P. Paul Grushkin

o-paul-grushkin-898

Den 29 augusti 2017 avled författaren, arkivarien och konsertaffischgurun Paul Grushkin, enligt rapporter i sviterna av en hjärtinfarkt.  Grushkin är mest känd för standardverken The Art of Rock: Posters from Presley to Punk (1987) och Art of Modern Rock: The Poster Explosion (2004). Grushkin skrev också definierande verk om Greatful Dead, samt arbetade som arkivarie för Bill Graham Presents och Hard Rock Café.

Det går knappast att överskatta arvet efter Grushkin – The Art of Rock kodifierade konsertaffischens historia och är standardverket över alla andra för den psykedeliska konsertaffischen. Det brukas sägas att medan The Art of Rock är det gamla testamentet så är Art of Modern Rock det nya testamentet – Grushkin, och medförfattaren Dennis King, skapade ett monumentalt epos över 1990-talet och det tidiga 00-talets silkscreentryckta konsertaffisch som definierade generationer av konsertaffischmakare, satte disparata trådar i ett sammanhang och visade på den stora konstnärliga verkshöjd som fanns i underjorden.  Många som kommenterar Grushkins bortgång nämner med stor ödmjukhet att Art of Modern Rock förändrade deras liv, bekräftade deras talanger och katapulterade deras karriärer, samt kanske viktigast gav dom respekt för sig själva och sina kollegor. Ett axplock av konsertaffischmakare som visar sin tacksamhet är Leia Bell, Peter Cardoso, Jay Vollmar, Justin Hampton, Delano Garcia, Zen Dragon Gallery, Emek, Malleus, Connie Collingsworth, och många fler.

Med Gigposters.com bortgång och nu Grushkins död så finns det ingen som kan plocka upp olika bitar av affischvärvet och sammanfoga det till en helhet.

Artist i blickfånget: Malleus (Italien)

malleus_ii

En av de främsta kreatörerna inom detta marginaliserade konstområde är den italienska konstnärsgruppen Malleus. Denna powertrio bestående av Urlo, Poia and Lu har sedan 2002 karvat ut en egen nisch av illustrerade pappersark med rakelpressad färg. Utmärkande för Malleus är dramatiska bildspråk med kvinnan i fokus och egensinnigt användande av screentrycktekniken, ofta med löjligt tjocka lager av bläck.

Låt oss först och främst börja med Malleus relation till kvinnan. Jag accentuerar ordet för att markera att vi inte riktigt pratar om traditionella tits & ass utan snarare symboler för någonting mer innerligt. Enligt Malleus själva är den kvinnliga formen den ”ursprungliga gudinnan från vilken allt härstammar från”. Vidare menar Malleus att deras ”psykadelika består av deras förmåga att rita och avbilda kvinnan”. ”Psykadelika” och ”livets härkomst”…. få konstnärliga motiv lovar mer sinnesutvidgande praxis, och sinnesutvidgande är Malleus idévärld. Jojo på Jojos poster har uttryckt Malleus relation till kvinnan som en högst dualistisk kraft:

The focus is on the power and beauty of woman, both as a facet and a force of nature. Woman is both the plant and the fruit, in which she simultaneously is the creator and the created. There is the overwhelming feeling of the struggle of good versus evil and creator versus destroyer all fused together in one provoking moment.

Med tanke på den tyngd som uttalandet borgar för är det inte konstigt att Malleus kvinnofigurer inte är passiva eller sekundära utan alltid aktören och bildens huvudfokus. Men delar av charmen med Malleus är just dualiteten i dess bilder, en dualitet, som när vi pratar om manligt och kvinnligt, närmast kräver pretentiösa paralleller. Därför är det inte helt orättvist att beskriva kvinnan i Malleus tappning utifrån Jungianska könsarketyper. För om vi tar Jungs ord ur kontext så fångar vi Malleus ganska bra:


the anima, the animus, and the Self – has both a light and a dark aspect….the anima and animus have dual aspects: They can bring life-giving development and creativeness to the personality, or they can cause petrification and physical death

Bad nasty girls” sammanfattade konstnärstrions enda kvinnliga medlem. Men det är inte hela sanningen. För kvinnan i Malleus konstnärskap är stundtals också en bringare av ljus och liv. Innan vi fortsätter att utforska Malleus värld genom ord, låt oss först njuta av ett axplock av Malleus bästa affischer.

  • Malleus - Jon Spencer Blues Explosion (2005)

 

En av trions kvalitéer är de handgjorda elementen. Malleus skissar både illustration och typografi för hand med blyerts och fyller sedan i med bläck innan designelementen scannas in för färgläggning och färgseparation som skrivs ut och sedan handtrycks genom silkscreentryck. Med andra ord är gruppen en bra representant för Illustratörsskolan inom den moderna konsertaffischen (en skola som skissades på i det här inlägget). Ibland så kompletteras trycket med sprayfärg, handmåleri, och på sistone har trion experimenterat med förgyllningstekniker. Denna omsorg och det kvalitativa hantverket märks verkligen när man tittar på en Malleus-affisch i verkliga livet, och när man låter fingrarna försiktigt vidröra färglagren som ofta är skrovliga av textur.

Sångerskan Amanda Palmer fångade på sätt och vis Malleus attraktionskraft i en nyligen publicerad artikel i The Sydney Morning Herald:

With so much design nowadays lingering in the kitschy patina of the past, it’s really hard to find artists who understand how to fuse the classic and the modern, and these guys manage to hit it out of the park every time. They have this beautifully deft way of creating something that looks timeless and totally contemporary.

Artikelförfattaren reflekterar vidare i paradoxen att Malleus affischkonst samtidigt känns både tidlös och samtida, och landar i att silkscreentryckstekniken är en bidragande orsak:


Part of that timeless look has to do with the fact that Malleus uses silkscreen rather than offset printing. The process takes longer, is more hands-on and more expensive to produce, but the result is that each layer of colour is separate, with ink being squeezed through a screen, so there’s a richer, more textured finish to the artwork and every poster is unique.

 

Den här bloggaren kan bara hålla med.

Styrkan med att vara en trio är att Malleus trots sin motivvärld har en ganska anmärkningsvärd bredd på sina olika bild- och formspråk, som till viss del förändrats genom åren. Trion har experimenterat med allt ifrån serietidningsestetik till Aubrey Beardsleys form av jugendstil och symbolism, till gotiska bildspråk och skräck, religiöst symbolbruk, och tung ornamental jugend. Själva har Malleus refererat till samtida affischkollegor som David D’Andrea och Dan McCarthy, konsertaffischlegendarer som Kozik och Rick Griffin, samtida illustratörer som Vania Zouravliov och en mängd historiska konstnärer som exempelvis Moebius, Schiele och Klimt.

Den sista tiden har deras estetik dominerats av en tunnare keylineskiss och mer rastertexturer vilket enligt mig skapar en känsla av dissonans i deras bilder. Denna stilutveckling skiljer sig från deras f.d. dominerande stil som dominerades av tjockare keylinelinjer och mer ornamentik, och är inte lika populär hos samlarna, vilket innebär att andramarknadspriset på trions senare verk är förhållandevis lågt, och kanske anledningen till att priset på deras äldre affischer också sjunkit under de senaste två åren. Två exempel på trions mer sentida stil kan ses nedan. 

  • Alice In Chains (2014)

Källor:

Dokumentären Such Hawks Such Hounds.

Officiell biografi.

Malleus hos Jojo’s Posters.

Malleus hos Dark City Gallery.

Intervju i Inside the Rock Poster Frame.

Blandade trådar på EB, FB, gigposters.com (RIP).

R.I.P. Gigposters.com

I veckan mottog den moderna konsertaffischen ett hårt slag då hemsidan Gigposters.com släcktes ned. Skaparen Clay Hayes har inte längre möjlighet att upprätthålla sidans tekniska resistens mot bottar och hackerattacker. Sidans uppgång och nedgång sammanfattades av Hayes själv:

GigPosters.com was launched by Clay Hayes in January, 2001 and quickly grew to the Internet’s largest and most popular site dedicated to the art of the gig poster. Showcasing over 160,000 posters from 12,000 designers located around the world, the site succeeded and survived due to the strong community backing throughout the years. Clay published 2 Gig Posters books, appeared in many amazing magazines and newspapers and was featured in multiple documentary movies.
 
During 2015 and 2016, the site took major downturns due to decreased community participation, increased spambots, hacker attacks and overwhelming server attacks. As of June 1, 2016, even with a very powerful and expensive server, the increased negative traffic and attacks have forced the shutdown of the site. The time and costs of the coding changes and server fees necessary to ’fix’ the site make it impossible to continue at this point.

Men Hayes lyckas inte ringa in vilken betydelse som sidan har haft för tusentals människors liv. Mitt Facebook-flöde har varit överbelamrat med personliga anekdoter om hur sidan öppnade upp för affärskontakter, vänskap, sexuella relationer, kreativt utbyte, och framförallt ett sammanhang; att sidan fick folk som inte kände sig hemma någonstans att hitta en plats och en flock. Att sidan försvinner är dessutom ett hårt slag mot efterkommande generationer, framförallt att all information i forumsdelen och i kommentatorsfälten försvinner skapar ett kunskapsmässigt svart hål. Sedan Art of Modern Rock kom ut i början på 00-talet har ingen försökt samla in och sammanfatta de tusentals trådar som konsertaffischens senhistoria består av, information som till stor del funnits inbakad mellan gif:ar, flams och hejarop.

Kozik menar att Gigposters.com är typexemplet på hur Internet ska fungera i de bästa av världar och Chantry kommenterade igår kort att Gigposters.com starkt bidrog till en nytändning av amerikansk illustration. Det är blott två exempel av sidans gigantiska arv.

Själv så föll jag in i konsertaffischens svarta hål genom David D’Andreas Roadburn-affischserie, men Gigposters.com var sidan som expanderade mina vyer, det var där jag hittade merparten av alla mina favoriter, och det var på det kaotiska forumet som jag fick djupa inblickar i de sociala sammanhangen som låg bakom konsertaffischens kreativa explosion på första halvan av 00-talet.

Det kanske mest tragiska är att även Expressobeans.com ser ut att gå i en liknande utveckling; det vi nu ser är att internets skuggsida förstör de ideella sammanhangen och att den gigantiska sociala mediejätten äter upp resterna som samlas i stängda diskussionsgrupper.

Slutligen så stämmer jag in i den unisona hyllningskören – tack för allt Gigposters.com och tack för allt Clay Hayes. Vi är dig evigt tacksam.

jermaine_rogers_gigposters

 

Jermaine Rogers hyllningsbild.

ROCKPOSTERS, DEL 6: Vad vi kan lära av historien?

Först en not om historieskrivning…

Vänligen notera att föregående inlägg är en kort översikt av vissa strömningar i affischhistorien. Författaren har kort sagt valt mellan åtskilliga fragment för att skapa en någorlunda simpel tidslinje, och därmed ignorerat en lång rad möjliga utsvävningar. På ett sätt kan man säga att förståelse har sökts genom att ignorera ämnets fulla komplexitet. Sambandet mellan artefakter och urval och fakta är ytterligare en liten not som är viktig i sammanhanget. Som väl uttryckt av Lorraine Daston “the most interesting and useful facts are not given but made, artifacts in the best sense of the word”. Urvalet på denna blogg är en kombination av författarens idiosynkrasia och minnesfragment från läsningen av litteraturlistan i slutet på detta inlägg.

*

I vår korta exposé över utvecklingen som ledde fram till den moderna konsertaffischen så kan ett antal drag främjas:

Det specifika mediet påverkar estetiken:

  • Förutom att litografins framväxt skapade en teknisk grogrund för affischen som massmedium så påverkade också litografin utseendet på affischer. Saxat från Colta Ives:

Early in the century, Romantic painters such as Théodore Gericault and Eugène Delacroix came to appreciate the shifts of tone that could be achieved with lithography: stirring, dramatic effects like those produced with charcoal or black chalk. Some of the Impressionists used the medium to capture fugitive effects of weather or light. James McNeill Whistler, an American who made his career in Europe, used the medium to capture the subtle grays of a seascape veiled in fog, and Edgar Degas explored the varied forms of natural and artificial lighting at night. Near the end of the nineteenth century, similarly artful manipulations of black and white characterized the work of Symbolists searching for the means to evoke the world of dreams and the unconscious.

  • Iristryck förändrade affischen på slutet av 1800-talet, återupptäcktes av psykedeliska affischkonstnärer och används flitigt sedan dess.
  • Offsetlitografin påverkade 60-talspostern. I sammanhanget är det värt att poängtera att nästan alla 60-talsaffischkonstnärer har en stor skuld till de olika tryckare som reproducerade deras illustratörer. Ex. Levon Mosgofian och Tea Lautrec Litho Studios inflytande på den psykedeliska konsertaffischen har i alla tider negligerats vilket är djupt orättvist.
  • Kopieringsmaskinen påverkade punken och hardcorerörelsens estetik.
  • Silkscreentryck gjorde alternativmusikens estetik djärvare och mer färgglad.
  • Mjukvaror som Photoshop påverkar gränserna för vad man kan göra.

Teknik har även på andra sätt påverkat konsertaffischen.

*

En spännande lärdom är den om sammanhanget mellan ekonomiska strukturer och kontrakulturer:

Trots att kontrakulturer har varit viktiga så har genrens estetik delvis styrts av högst kommersiella intressen.

Dessa kommersiella intressen är dels stora spelare som Kinkos och Xerox Corporation som bidrag starkt till hardcoreflygbladens utveckling. Andra kommersiella intressen är infrastruktur. Det är ex. ingen slump att Austin blev centret för Kozik – delvis eftersom området hade en kommersiell infrastruktur i form av klubbar, arrangörer osv., osv. Vad gäller Kozik så är han ett tydligt bevis på de kommersiella konstgalleriernas makt (se Debbie, Cushway, osv.). Andra kommersiella intressen består av tryckfirmor och tryckare (ex. Jim Doodle och Tea Lautrec Litho Studios). Andra företag som är värda att nämnas är Bill Grahams och Chet Helms diverse olika företag som låg grund för den psykedeliska affischen och skivbolag som Amphetamine Reptile Records som under 1990-talet medvetet satsade på silkscreentryckta konsertaffischer och b.la. Derek Hess. Slutligen, som konsertaffischens senare utveckling visar så är det ett faktum att den inte bara säljer det den ska marknadsföra men också säljs som samlings- och minnesobjekt.

Summa summarum…

Den moderna konsertaffischen är en skärningspunkt mellan estetik, teknik, (kontra)kultur, och (marknads)ekonomi.

Just den marknadsekonomiska, eller kanske affärsmässiga, aspekten är i högsta grad intressant – i synnerhet för en alternativkultur, som konsertaffischer ofta vill utge sig att vara en del av, vilket leder oss till nästa inlägg om syftet med en konsertaffisch.

*

Det finns två huvudsakliga skolor inom samtida affischkonst; den grafiska designaffischen som är mer modern i formspråk, typografi, osv. och som definieras av Adobe-programvaror, samt illustratörens konsertaffisch som är mer unik och detaljerad, och definierad av teckningen (”the keyline”).

Källor:

Grunden för inläggen om konsertaffischens historia skrevs i stort från minnet, men följande böcker och filmer täcker den mesta informationen:

  • American Hardcore (Second Edition): A Tribal History. Blush, Steven. Feral House
  • American Artifact: The Rise Of American Rock Poster Art. Regi Becker, Merle. Freakfilms, Inc.
  • Art Chantry Speaks: A Heretic’s History of 20th Century Graphic Design
  • The Art of Rock Posters from Presley to Punk. Grushkin, Paul. Abbeville Press.
  • Art of Modern Rock: The Poster Explosion. Grushkin, Paul och Dennis King. Chronicle Books.
  • Just Like Being There. Regi Shannon, Scout. Avalanche Films.

Andra källor är olika diskussionstrådar på diverse diskussionsgrupper på Facebook, trådar på Gigposter.com och Expressobeans.com, Art Chantrys Facebooksida, m.fl.

Rockposters, del 5: en kort historik över den amerikanska konsertaffischen, 2000-2015

Om den röda tråden i det föregående inlägget var Frank Kozik så är den röda tråden i den moderna konsertaffischens senare närhistoriska tidsperiod teknik. Som så ofta är fallet i historien är dock mina gränser något flytande, därmed går vi tillbaka till 1990-talet igen. Redan nu ber jag om ursäkt för dispositionen på detta inlägg! Vi kommer börja med några nedslag och avsluta med ett försök till en mer koherent historieskrivning.

Teknikens påverkan på konsertaffischen – några nedslag

I och för sig har teknik alltid förändrat konsertaffischen, exempelvis så var det kopieringsapparaten och s.k. labelmakers som mångt och mycket definierade 80-talets punkflygblad, och Victor Moscosoes stora kunskaper om dåtidens offsetlitografi var en stor anledning till varför hans utflippade, och tekniskt sofistikerade, Neon rose affischserie funkade så bra som den gjorde. Slutligen, på tal om 60-talspsykedeliskan… som Chantry brukar påpeka så hade s.k. split fountains en stor påverkan på psykedelisk konst, inklusive affischkonsten.

1990-talets affischer beskrev jag tidigare som ”en blandning av bild- och formspråk från både psykedelika och punk, samt lyxigt silkscreentryckt i många färger till ett (då)någorlunda billigt pris”. Dock är det svårt att stressa igenom 90-talet utan att nämna ”grunge” – en på många sätt felaktig benämning på 90-talets rockrevolution (eller snarare kulminering på 80-talets alternativrockrörelse), men en elefant i rummet pga. dess kulturella hegemoni. För grungeestetiken och kanske framförallt dess typografi som dominerade på 90-talet lever kvar inte bara i konsertaffischer men i samtidens estetik och grafik i stort. Sharan Shetty skriver i Theawl.com:

Hop on the nostalgia train for a second. Think back to the 90s. To Nirvana, Linklater’s Slacker, and the flannel-clad rebels on the run from the 80s. To skateboards and graffiti and toe rings and VHS tapes. Things were messy then. And type design was messy, too. Words were splayed and chaotic, letters blurred. Textures were thick and heavy. Concert posters looked like someone had splattered paint on paper and then scratched out band names. You may have noticed it, you may not have, but at its peak, this typography style, called grunge, was ubiquitous. Alternative music cds, videogames, and zines—all the aggregate products of a wayward generation—appropriated its unfinished and frenzied aesthetic, and it became the largest, most cohesive movement in recent font design history.

Shetty menar vidare att skaparen av denna typografiska estetik är David Carson, och att grunden för denna typografi är just teknik:

The aesthetic was fueled by raw emotion, but Carson’s tactics were made imitable by technology. The rise of grunge typography coincided with the burgeoning popularity of the Macintosh, which, introduced in 1984, permanently altered the landscape of graphic design and typography. The art of designing by hand—a painful craft of precision and consistency—was no longer the only option. Designers were liberated; the screen and their imagination were the only constraints. In many ways, the modifier “grunge” denotes for typography what it does for music: unfettered, unrestrained, a cry against convention. The experimental typographer is almost always the young typographer, and young typographers in the 90s, armed with new software and ideas, rejected the rule-based fonts of their forebears.

*

Datorn och diverse grafiska designprogram har inte bara påverkat typografin utan mer eller mindre alla aspekter av konsertaffischen. Även dess specifika medium. Trots att genrens primära medium silkscreentryck har en lång och anrik historia så har mediet förändras av digitaliseringen. Dock är det fullt möjligt att från ax till limpa designa och trycka en affisch utan datorer. Ett exempel på detta är designduon Print Mafia, som använder sig av bilder från gamla tidningar går igenom en kopieringsmaskin för diverse effekter och slutligen sätts ihop genom att skära ut varje färgseparation för hand med en skalpell och slutligen tryckas för hand genom silkscreentryck. Även affischmakaren Jay Ryan jobbar på likande helt analoga arbetssätt. Dom flesta använder sig dock av datorn och Adobes programvaror. Exempelvis så ritar många artister analoga bläckteckningar som snyggas upp i datorn, och dom flesta använder sig av Photoshop för att göra färgseparationer som skrivs ut istället för att skissa schabloner på vävmaterial som sedan silkscreentrycks. Att på dessa och andra sätt och vis kombinera analoga och digitala tekniker skapar den mest eftertraktade affischkonsten. Effekten är att affischmakare kan designa mer fritt och särpräglat, och med mycket få gränser. Ett exempel på hur Adobe förbättrar silkscreentryck är denna bild från mästertryckarna Burlesque of North America och visar färgseparationerna för Jacob Bannons Jane Doe konsttryck (en separation för varje färg, i detta fall ett konsttryck med sex färger):

jb_sep

Vi kommer återkomma till hur teknik påverkar själva illustrationskonsten, men det i senare inlägg.

Konsertaffischens digitala ekosystem

Datorer och teknik påverkar inte bara tekniskt affischkonsten utan alla de ekosystem som existerar i symbios med konsertaffischen.

Ett ekosystem som i högsta grad har påverkat konsertaffischkulturen är hemsidan Gigposters.com som lanserades 2001 av Clay Hayes. Sedan starten på sidan har över 10,000 affischmakare laddat upp sina kreationer för allmän beskådan och sidan brukar nämnas som en starkt bidragande anledning till att konsertaffischens kreativa uppsving under 00-talet. Sidan sägs också ha bidragit till den moderna konsertaffischens globala spridning. Gigposters.com största styrka var inte bara att det gav ett utrymme för att visa affischer utan också att dess forumdel skapade ett socialt sammanhang för affischkonstnärer. 2002 klev en viss Frank Kozik in på forumet och ganska snart så drog han igång planer på att samla affischkonstnärer från sidan till fysiska sammankomster där deras värv kunde ställas ut. Detta var starten på Flatstock – ett återkommande festivalarrangemang för affischkonst som i sin tur stärkte sammanhållningen och fick rörelsen att växa, delvis via pressbevakning men också genom att aspirerande affischmakare fick råd av etablerade kollegor och genom att silkscreentryckare kom dit och undervisade i trycktekniker. Exempelvis så har silkscreengurun Andy McDougall återkommit till många Flatstock-event där han inte bara lärt ut den grundläggande tekniken men också gett ut ritningar på hemmabyggda silkscreenbord och andra tekniska lösningar, vilket har hyllats av b.la. podden Adventures in Design som menar att nästan samtliga amerikanska konsertaffishmakare från 00-talet står i stor skuld till McDougall.

Dock som ofta är fallet så har varje guldkant en negativ sida. Medan Gigposters.com var positiv för konsertaffischen genom att affischmakare inspirerade varandra genom utbytte och genom en med tiden större kreativ konkurrens så ledde posterexplosionen i sidans kölvatten till en delvis övermättad marknad där intäkterna för många affischkonstnärer minskade. Detta sammanföll med en trend där turnéaffischer av en och samma affischdesigner byttes till turné-serier med exempelvis tjugo olika affischer (av olika formgivare) för enstaka konserter, vilket innebär att upplagorna och därmed intäkterna per illustration/affisch minskade. Därför har en diskussion under de senaste åren förts om konsertaffischer går att leva på, och kritikerna går så långt som att dess moderna storhetstid är förbi. Vi återkommer säkert till denna fråga längre fram.

Vid sidan av Gigposters.com så är Ebay.com det kanske viktigaste ekosystemet för den moderna konsertaffischen. Som Jermaine Rogers konstaterat så förändrade Ebay hela den ekonomiska situationen för rockaffischer, eftersom det öppnade upp inte bara en nationell utan en internationell marknad. Rogers har också hintat att Ebay förändrade konsertaffischens essens eftersom den växande andrahandsmarknaden för dessa reklamobjekt (vilket affischer i strikt mening brukade existera som) gjorde att färre och färre affischer användes som marknadsföringsmaterial innan konserter utan snarare sparades till efter konserten för att säljas som minnessaker (memorabilia) eller handelsvaror (merchandise).

Diskussionsforumet expressobeans.com som startades 1999 är en annan viktig del av konsertaffischens ekosystem. På sidan kan medlemmarna lägga upp konsttryck, affischer, målningar osv. Verkan registreras med fasta parametrar som förenklar översikt och sökbarhet. Varje verk får dessutom en egen diskussionstråd och fält för sälj- och köpannonser. Vid sidan av konstregistreringen finns det också ett aktivt forum för allting konstrelaterat, men med en stark emfas på populärkultur. Av olika anledningar så har forumet på gigposters.com mer eller mindre dött ut och mycket av diskussionerna har förflyttats till expressobeans.com. En del medlemmar menar dock att forumet var betydligt trevligare förr i tiden. Den här bloggaren kan inte avgöra det men ett faktum är att betydligt fler affischmakare var aktiva medlemmar för några år sedan, och en osund kultur av s.k. flipping blir bara värre och värre på sidan. För samlaren eller historieskrivaren så är dock sidan ovärderlig.

Som så många andra områden så har de s.k. sociala medierna påverkat scenen. B.la. så är bloggar som OMGposters.com, Inside the Rock Poster Frame och 411 Posters viktiga noder för att sprida nya affischer, och på Facebook, Instagram och Pinterest så finns det numera en mängd eldsjälar som sprider nya och spännande konsertaffischer. Slutligen så har mer eller mindre alla konsertaffischmakare egna sociala mediekonton för att nätverka, sälja och sprida material.

Konsertaffischens utveckling 00-15

Det är nästan omöjligt att sammanfatta själva konst- och estetikaspekterna av konsertaffischen under denna period, detta eftersom det helt enkelt inte finns en gemensam nämnare som det fanns i sextiotalspsykadelikan eller Koziks psykadelikapunk från 90-talet. Mark Brickey och Dan MacAdam (som även kallar sig för Crosshair) försökte dock i ett avsnitt av Adventures in Design att sammanfatta trenderna för konsertaffischerna under de senaste 15 åren. Resultatet blev en förenklad men i stort korrekt historieskrivning. MacAdam menar att i början av 00-talet så dominerade rockkonsertaffischens estetiska ideal av motiv med sex, bilar och våld. Men när Gigposters.com slog upp portarna började affischdesigners utmana denna stil och ideal genom att börja publicera mer subtila affischer med stundtals mjukare färger och med alla möjliga typer av motiv, vilket ledde till en generationskonflikt. Brickey menar å andra sidan att nittiotalet och tidiga 00-talet dominerades av en artistgeneration som definierades som illustratören som använde konsertaffischen som en experimentverkstad där de kunde göra vad dem ville och visa alla exakt hur bra de är när dem får fria tyglar. Brickey menar vidare att affischkonsten under illustratörseran definierades av “the spectacular keyline that somebody had painstakingly drawn, inked, scanned in, colored trapped, and then [screen]printed”. Det som Brickey egentligen beskriver är silkscreentryckprocessen där ”keyline” i detta sammanhang är själva konturteckningen/skissen av motivet som kompletteras med färger, texturer, osv. Eftersom silkscreentrycktekniken är så dominerande för den här typen av konsertaffischer så är det dock en bra beskrivning av både arbetsprocessen i helhet och vad som definierar den här typen av affischer. Nedan visas två exempel på en handritad keyline och en färdig konsertaffisch.

  • Keyline-teckning av Zoltron.

Runt mitten på 00-talet så introducerades dock en ny typ konsertaffischmakare som definieras av Adobe-programvaror vilket resulterade i att konsertaffischen började påminna mer om all annan grafisk design och s.k. commercial art. Denna stil dominerade ett tag men illustratören gjorde snart en stor comeback och på 10-talet har dom största namnen och de klarast lysande nya stjärnor alla varit lysande illustratörer (duon exemplifierar genom b.la. namn som Miles Tsang, James Flames, Landland, Zeb Love, och Ken Taylor). Brickey och MacAdam antyder att den grafiska designtrenden ebbade ut för att konsertaffischmakare blev alltmer lata och började släppa mediokra affischer medan illustratörerna ofta anstränger sig betydligt mer och nästan aldrig släpper slarvigt eller suboptimala affischer. Samtidigt så existerar numera både den grafiska designaffischen och illustrationsaffischen sida vid sida och kvaliteten i båda lägren har höjts avsevärt.

Denna historieskrivning är intressant eftersom den på ett hyffsat lättbegripligt sätt definierar och beskriver två skolor inom samtida affischkonst; den grafiska designaffischen som är mer modern i formspråk, typografi, osv. och som definieras av Adobe-programvaror, samt illustratörens konsertaffisch som är mer unik och detaljerad, och definierad av teckningen (”the keyline”).

Så under 2000-talet har egentligen allt varit tillåtet inom konsertaffischbranschen, vilket enligt mig gör det till den mest allsidiga och spännande eran inom genrens historia. Mycket har utlämnats i detta inlägg, men det tänkte jag gottgöra genom att visa en axplock av mina favoriter från de senaste femton åren:

  • Aaron Horkey - Graveyard (2013)

Epilog: konsertaffischen utmanas av filmaffischen

2015 så förs det en diskussion om konsertaffischens storhetstid är förbi, paradoxalt b.la. för att fler får chansen att publicera licensierade affischer. Diskussionen brukar dessutom föras på individnivå, exempelvis när enstaka affischformgivare kastar in handduken (ett bra exempel är diskussionen mellan Mark Brickey och Mike King i AID, avsnitt 165). Det är en viktig diskussion men sällan sätts frågan i perspektiv, och ännu mer sällan så förs frågan vad som har ersatt konsertaffischen?

En stor del av energin och fokusen inom silkscreenkretsar och populärkulturmemorabilia är samtida filmaffischer (s.k. alternative movie posters). En stor del av denna utveckling kan spåras till galleriet Mondo Tees i Austin Texas.

Man kan säga att Mondo posters från början är en avknoppning av biografkedjan Alamo Drafthouse Cinema. Från början så publicerade Mondo bara t-shirts men under slutet på 90-talet/början på 00-talet så expanderade Alamo Drafthouse Cinema kraftigt och företaget började genom Mondo tillverka egna filmaffischer till sina visningar. Storhetstiden för Mondos affischer började dock 2004 då Rob Jones, som tidigare profilerat sig som konsertaffischformgivare, erbjöd VD:n för Alamo Drafthouse att inte bara formge affischer men också att börja som art director för andra designers affischer. Resultatet var en serie med affischer för varje biografstopp, ungefär som hur konsertaffischer annonserar varje spelställe. Jones var framgångsrik och började ge uppdrag till andra etablerade konsertaffischdesigners som Guy Burwell, Aestethic Aparatus, Todd Slater, Decoder Ring Concern, Tyler Stout, Jay Ryan, Stainboy, Jermaine Rogers och Print Mafia att formge affischer för företaget. 2009 anställdes Mitch Putnam – även han en alumni från konsertaffischscenen genom sin blogg OMGposters.com, sin webshop postersandtoys.com samt redaktörsansvarig för ett flertal konsertaffischserier – som ytterligare en art director (lustigt nog pga. rekommendation av konsertaffischmakaren Todd Slater). Kanske är det pga. duon som arvet från den silkscreentryckta konsertaffischen så ofta är påtaglig i Mondos produkter, och det är ganska träffande att flera beskrivit deras affischer som just ”film version of concert posters” eller ”gigposters for movies”. Duon kompletterades 2010 av Justin Ismael som anställdes som creative director. Ismael föreslog att företaget nu skulle expandera ytterligare och helt bortom Alamos visningar, vilket ledde till att företaget började köpa licenser för att designa och sälja affischer för ikoniska filmer som exempelvis Star Wars. Med tiden ökade Mondo antalet affischer från runt 25 per år till ca 250 per år. Idag har nästan samtliga toppnamn inom konsertaffischer antingen arbetat för Mondo eller i varierande grad börjat komplettera sina musikgig med limiterade och silkscreenstryckta filmaffischer.

Todd Slater kommenterade i en intervju hos Evil Tender att Mondo på sätt och vis sparkade konsertaffischen i ändan och att Mondo är anledningen till att konsertaffischen idag är så högkvalitativ:

Eviltender: You’ve been at this for so long, can you pinpoint a moment of transition? Growth? I guess the real question is, when you sit down to work a poster – what is your main goal?

 

Todd Slater: I think the moment of transition corresponded with the rise of Mondo. The screen printed world I existed in went from 3 – 4 color 18 x 24 inch prints to seeing 10 – 12 color 24 x 36 inch prints that were densely illustrated. The work they put out was a game changer for us all and ended up altering the expectations of a gig poster … [t]he prints in our scene all went from being pretty modest in colors and size to suddenly getting really BIG in every way.

Andra menar att energi och fokus har tagits från konsertaffischer till filmposters. B.la. så finns det en mer eller mindre konstant konflikt inom American Poster Institute (API), som numera arrangerar Flatstock, över hur många filmaffischer som konsertaffischformgivare får ställa ut på Flatstockevent – en konflikt som b.la. fått flertalet veteraner som Delicious Design League att sluta med konventen.

*

Slutligen. En sista liten not om teknik och den amerikanska konsertaffischens moderna uttryck. När konsertaffischen blev mer högkvalitativ och lyxigare genom b.la. fler färger så ökade vikten av att anställa skickliga tryckare – speciellt eftersom genren premierar mediet silkscreentryck, vilket är en reproduktionsmetod som på samma gång är enkel att lära sig grundarna i, men samtidigt mycket svår att bemästra. Dock så är tryckaren fortfarande något av en doldis. Därför tar jag tillfället i akt att länka till konsertaffischdesignern Jermaine Rogers fina hyllning till Jim Dooly på Serigraphics Printing in Houston – som tryckte ikoniska affischer av b.la. Coop, Uncle Charlie och Derek Hess på 1990-talet samt en majoritet av Rogers samtliga affischer från 1998-2005. Andra ”viktiga” – i alla fall för min samling av konsertaffischer – silkscreentryckare är Monolith Press i Kalifornien – ansvariga för en stor del av b.la. David D’Andreas och Alan Forbes portfolios – och Burlesque of North America i Minneapolis – en studio som ofta beskrivs som mästertryckare, bl.a. för deras samarbeten med Aaron Horkey, John Dyer Baizley och Jacob Bannon.

Next Page →